The stalker strikes again

Jag är ju en stalker av stora mått. Så sjukt nyfiken på människor att jag tar reda på allt jag vill veta. Ibland också mer än vad jag vill veta. Jag har ett enormt intresse för namn, kartor, födelsedagar och diverse nummer. Väcker du mig mitt i natten kan jag rabbla klasslistan från första klass inklusive personnummer. Jag är snabb på att göra kopplingar och tar reda på sådant jag är intresserad av när det gäller grannar eller kollegor.

Som sagt ibland mer än vad jag vill veta. Så är till exempel fallet just nu. Jag läste givetvis idag igenom ansökningarna till min nuvarande chefs tjänst som nu är utlyst. Inte bryr jag mig om att min chef undrar varför jag ska läsa igenom dem, ens när chefen frågar. Hur som helst. Bland dessa ansökningar fanns det två personer jag borde känna till, som jag borde vetat lite mer om, men som jag av förklarliga skäl inte haft mer gemensamt än fysiska kontaktytor.

Men att ta reda på mer är inte svårt om man är jag. Det är till exempel bara att fejsbooka och Fejan är en öppen bok i vissa fall och i vissa fall kan man få se mer än man önskar, därför att det man ser också blir något man måste delge andra och i vissa fall också har svårt att förklara varför. Så imorgon måste jag till exempel avslöja min sjukliga nyfikenhet och låta mina kollegor få veta ofördelaktiga saker om en av de sökande till tjänsten. Men intressant i sammanhanget är användandet av sociala medier. Det kan hjälpa och det kan stjälpa. Men man får faktiskt skylla sig själv och stå till svars för allt man väljer att delge andra om sig själv där. I alla fall om man är en offentlig person med en tydlig tjänstebeskrivning utifrån ett politiskt definierat uppdrag som stavas värdegrund.

Folkrörelse

Det känns nästan som om man är en del av en folkrörelse när man går i lämmeltåget in och ut för att handla sina frukostflingor, mjölk, fil och bröd, en måndagskväll som denna. Då har vi ändå övergett kooperationen till förmån för ICA för att det ligger närmre vår egen ytterdörr, 700 meter närmare bestämt. Mitt nya nöje är att kvällshandla med lurar i öronen, med Sveriges poddradio, Robyn eller Lykke Li som sällskap.

Glimtar av en lördag

En alldeles, alldeles vanlig och underbar lördag. Barnet rullade livets första chokladbollar, valde hyrfilm själv och föräldrarna förberedde morgondagens matsäck Pan Bagna.

Önskelista

Förutom fred på jorden och ett stopp på svälten på Afrikas horn så drömmer mitt materialistiska jag om:





Jag skulle behöva lite tusenlappar... eller en väldigt snäll tomte!

Vad jag närt vid min barm, del 5

Fått min första godnattsaga berättad av min son efter själv ha läst färdigt för femtielfte gången. JA LÄSA DEJ MAMMA. EN DA MAMMA ÄTA SÖTTBULLA, STOL, LAMPA, STOL, LAMPA, EN DA! Fantastiskt. En berättare av rang! Visst att han berättar om allt hela dagarna, men han har fattat detta med made-up-stories.

JA LENGTA PÅ MIN PAPPA!
JA JÄNTA MIN PAPPA!

Jag med! Pappan, den hett efterlängtade, kommer hem på fredag. Då har jag visst lovat Barnet att vi ska tälta på gården. Hoppsan!

Trycker på gillaknappen

Medan Mannen nattar sonen med sagan om de två bilarna, en gammal folkabuss och en röd sportbil Barnet ärligt stulit av sin mormor under förevädningen LÄMMA BAKA ANNAN DA, sitter jag och smälter intrycken av eftermiddagens kompetensutveckling.

Forumteater, kanske ett av de bästa sätten som finns att nå ut till medarbetare i en organisation. Så jävla bra, så smärtsamt men samtidigt så skrattframkallande. Vardagens dramatik var lysande! "En jämn grund att stå på" oerhört angelägen och viktig för varje vuxen i svensk skola oavsett stadium. Vilken ynnest att bara få lyssna, delta och uppleva under nästan fyra timmar. Kraft, hopp och mod. Imorgon ska jag se min arbetsplats annorlunda.

Dags för te och chokladskorpor. Eller min nya last, Marabou mörk. Än har inte elevalstren börjat trilla in, så än ska jag njuta av mina fria kvällar och bara se skräpteve eller fortsätta med Utvandrarserien. Jag älskar det här livet! Om man hade kunnat trycka på en gillaknapp för sitt liv hade jag tryckt direkt.

Helgen som gick

Hej Österlen!

Hej Österlen, vi tänkte komma i helgen! Vi tänkte såhär du bjuder på sol och ljumma vindar och skippar det här med regn, okej? Bra! Vi tänkte käka middag på Friden i Mellby, fika på Olof Viktors i Glemminge, kanske vandra på stranden i Knäbäckshusen och hälsa på hos Lisa Tofft i Kivik. Ja just det, vi ska ju inte glömma Äpplets hus heller, för vi tänkte ta med lite must och så hem. Då säger vi så! Vi ses ikväll!

Vad jag närt vid min barm, del 4

JA E JUKSÄN, DU TÄMME INTE! (hötter med pekfingret)

Eh jo, det är ju jag som är vuxen och jag som besämmer. /Din mamma

Vad jag närt vid min barm, del 3

Barnet böjd över hundkorgen:
- *hundens namn* *hundens namn*, lyssa på mäj, lyssa på mäj, ja hetej ejik sade, lyssa på mäj *hundens namn* ja hetej ejik sade!

Så har den där Mänboj flyttat in. Vi trodde vi skulle undkomma, men icke. Tur att mamman och pappan har höjlujaj till sina telefoner, för däri finns tydligen vilken musik som helst.

Skärp mig!

Amen såhär kan vi inte ha det. Jag måste skärpa mig! Om den här bloggen ska överleva så kan jag ju inte skriva att jag ska skriva sen och sen aldrig skriva. Typ som att jag knappt bloggat om sommaren. Om Frankrike. Om livet med lediga familjen.

Just nu är det läsårsuppstart och jag är kanske lite mer upptagen än vanligt. Definitivt mer upptagen än på sommarlovet. Jag vill bara somna direkt efter middagen men det är liksom då man ska få tvååringen i säng. Han som föreslår "gå min säng annan dag" när man ens antyder att det snart är dags för "panas".

Jag har nytt arbetsrum, nya arbetslagskollegor och nya klasser. Nya utmaningar och mycket att lära. Jag försöker tänka "good enough" och tänker att det finns inget jobb i världen som är viktigare än min hälsa och min familj!

Men jag gillar rutiner. Jag gillar att Mannen deltidsjobbar och att jag varje dag kommer hem till stökigt barnrum, rufsigt hår, kurragömma och middagen på spisen. Att vi dricker kvällste och äter mackor när mörkret faller och att vi sedan läser böcker i en timme innan lampan släcks. Att morgnarna nästan fungerar som en dans där vi rör oss i ett förutbesämt mönster. Att vi dricker te mitt emot varandra med varsin del av tidningen innan Barnet ropar på någon av oss. Att en rastar hund och en lämnar på dagis. Att vi kommer ihåg matlådor, borstar tänderna i hallen och pussas länge allihop innan vi skiljs åt för dagen.

Vardagsliv är slitigt, men vackert!