Det var det där med fler barn…

Jag fick ju min trea! Den som jag alltid velat ha, men nu är det stopp. Visst blir jag sugen på både graviditet, förlossning och amning ibland, men jag känner mig så otillräcklig för våra tre barn redan som det är. Jag räcker inte till fullt ut som jag skulle vilja och fler barn är absolut inkompatibelt med lärarjobb på 80% eller mer. (Tanken på att skjutsa mer och hacka upp veckans fritid mer är absolut frånstötande. Att hantera fler läxor, gympapåsar, fingervantar och andra behov känns inte lockande. Möjligen om jag fick hemskola fyra ungar i skogen utan lönearbete och tider att passa, men då skulle jag ju bli galen.)

Men visst, när jag snusar på systerbarnens små duniga huvuden, när jag får ett litet knyte att somna i min famn och när mina ögon möter bebisblicken då skulle jag ju ljuga om det inte skrek i livmodern. Jag är verkligen mammatypen och bedömer mig som en hyggligt god förälder, skulle säkert fixa en fyra utan större problem, få plats i huset vi har, men jag vill finnas som närvarande och avstressad mamma för mina tre.

Mannen skämtade om ett syskon på väg härom kvällen och blicken från snart 11-åringen fick mig att inse att tre barn är fullt tillräckligt även för barnen.

Nyårslöftena

Av princip, sedan många år, ger jag inga nyårslöften. Det är liksom som gjort för att sådana prokrastinatörer som jag ska misslyckas och jag vill inte bygga mitt liv så. Bygga in misslyckanden. Visst kan man lova roliga saker och försöka få dem att hända, så gjorde jag som tonåring. Typ "fika mer". Men nä, nyårslöften är inte min grej. För mig som lärare är nyåret mer skolstart i augusti, men inte heller då har jag lust att  lova något specifikt även om jag alltid tänker "jobba killräckligt". 

Men okej:

Bada utomhus mer! (Kanske till och med kallbada)

Läsa fler romaner

Stå upp för mig själv mer

Säga mer vad jag tycker

De två sista på jobbet... och till gränslösa föräldrar i min närhet.