Livet Schmivet.

Jag blickar i detta nu ut över 30 böjda nackar som skriver prov i litteraturhistoria. Det är november och vi är snart framme vid realismen och naturalismen. Tack för er input på föregående inlägg, jag säger till mig själv varje dag att andas lagt och att det bara är jag som vet vad som inte har hunnits med och eleverna är tålmodiga. Det är heller inte i hela världen om varje lektion inte är fantastiskt minutplanerad även om jag trivs som bäst när jag kan regissera 90 minuters klassrumsarbete i detalj. Att distansundervisa är därför inte alls min grej, tro mig jag har provat, det är i ett levande klassrum med relationer jag är bäst! (Men också mest stressad...) Jag har nyligen haft medarbetarsamtal och det verkar inte på något sätt vara så att jag behöver göra mer så jag försöker luta mig tillbaka.

Jag konstaterar ännu en höst att jag inte begriper hur fort tiden går. Antar att det är allt jobb, som nu ändå går hyfsat, som gör att tiden rusar. Måndag, fredag, söndag och så om igen. Jag kommer hem sist i familjen varje vardag. Vi städar sällan huset mer än pliktskyldigast dammsuger och skurar toaletter. Tvättbergen bestigs på helgerna och snart är det jul. Jag märker att min energi räcker till familjen och jobbet, men inte så mycket mer. Men det är okej. Just nu är det okej. Jag har snarare behov av att vara i fred under helgen, leva långsammare, ha dagar utan en plan. Vara ute i naturen.

Lilla växer och är nu mer än 2,5 år. Kan allting väldigt mycket själv. Kissa på toaletten, klä på sig själv och språket forsar ur henne. Hon är glad över att gå till förskolan, kan räkna till 20, älskar förskolans danspedagog (alldeles vanlig kommunal förskola i ett av stadens egentligen mindre ansedda kvarter) och pratar om alla olika kompisar.

Mellan har funnit sig tillrätta i förskoleklassen. Hans dagar är fortfarande fyllda av lek och magi. Det är som att han ändå är yngre än storebror var i samma ålder. Mellan är (nästan) alltid tillfreds, och har alltid liksom en positiv vinkel på allt.

Stora är tweenie och en ömtålig sådan. Han funderar över livets storheter och är inte samma lilla barn längre. Han kan själv sätta ord på upplevelser på ett sätt jag själv inte kunde förrän långt senare och beskriver redan nu hur den trånga normen för pojkar uppstod över ett sommarlov. Han letar efter sin plats i skolhierarkin, men är rätt obrydd över att inte ha hittat den en. Han verkar gå sin egen väg och är trygg i det. Han betraktar det sociala spelet lite på avstånd och reflekterar med oss hemma.