Växa upp

Morfarn mätte samtliga barn idag. Inte konstigt att somliga byxor flaggar på vaderna. Över sommaren:

• Stora + 5 cm (161 cm)
• Mellan + 3 cm (149 cm)
• Lilla + 3 cm (119 cm)

Sommaren 2021 (Part 3)

Väl hemma igen tog vi tag i några av sommarens surdegar. Linoljemålande av fönster, slipande av räcken och annat trök. Jag älskar att bo i detta hus, jag älskar inte att ta hand om huset. Faktiskt. Jag till och med hatar det. Jag blir så lätt uttråkad och är verkligen ingen praktisk människa. Det finns inte ens tillfredsställelse att det blir fint. Jag har det hellre fult och lugnt och skönt. Det finns ingenting jag gillar med att husfixa förutom trädgårdsgrejande och det kan man ändå inte tro när man ser vår trädgård. Men jag tänker att den får komma sedan. Med tre barn och en hund som river upp gräsmattan har vi mest trädgård i kruka och lite mer av Zackariskt "radgard" d.v.s. frön i jord typ. 

Stora åkte på scoutläger och var borta fem dagar från oss. Åh, vad vi saknade honom. Sista året som icketonåring är inte alltid lätt, varken för barn eller förälder, men att vara med honom är ljuvligt. När han dröjer sig kvar på kvällen när syskonen ska sova, fixar en fylld tekanna och vill dela upplevelser framför teven med en. Se nyheter, dokumentärer och film med honom. Hans frånvaro gav en försmak om vilket liv vi är på väg in i, det när barnen liksom tar sig allt längre bort ifrån en och det är både fint och svårt. Denna sommar har det till och med hänt att Mannen och jag varit och tagit ett kvällsdopp själva eftersom barnen nu kan vara hemma själva, till och med bara Mellan och Lilla tillsammans.

Sommarens sista var Gotland, som vi längtat. Detta år var svärmors hus upptaget av Mannens kusin med kompisar och även om plats fanns för oss valde vi svägerskans mycket minde hus ett par mil därifrån men där människor har samma dygnsrytm och förståelse för barnfamiljens liv och leverne. Vanligtvis brukar vi inte klämma ihop oss med alla barn eftersom det blir väl intensivt med fem stycken, två hundar o.s.v. men denna gång fungerade det hur bra som helst! Eftersom det är sommar på landet kan barnen löpa fritt och leker mycket ute. Vi gjorde Visby kvällstid och var till den coola kalkkrossen i Smöjen och badade. Till och med ett fikastopp i Rute hanns med. Planerna var större än så med plötsligt en eftermiddag kände jag nästäppa och när barnen nös flera gånger i rad i bilen så fick jag Covidpanik. Tanken på att bli förkylda på riktigt och fastna på ön fick oss att kasta oss på första bästa båt hem i en hytt. Ingen middag med släkten, inget besök hos barnens gammelmormor på ålderdomshemmet i stan. Ett väldigt snöpligt slut på både semester och sommar. Hade jag varit på fastlandet hade inte ens tanken att avbryta i förtid föresvävat mig, men nu fick det bli så. Två av tre resor denna sommar har alltså inte blivit som tänkt. Nu är vi hemma och såsar runt. Huset fullt av barn som vill ha mellis och lunch och glass om vartannat. Jag slipar och målar fönster. Städar hjälpligt och gör mig ärenden hit och dit för att få andas en stund i ensamhet. Tittar på tvättmedel på Granngården, går extra långsamt på Ica, köper mjölk varje dag o.s.v. På måndag börjar jobbet och jag är redan förbannad på upptaktsveckan och skolledningens oförmåga att ge oss rimliga förutsättningar, men det ska bli himla härligt att återse kollegor och veckan därpå elever! Tänk om vi får vara i klassrummet detta läsår. Hoppas, hoppas! Idag fick jag min andra spruta. Det känns tryggt ändå.

För minnet

Kommer det en dag då jag kommer se tillbaka på den här perioden och sakna den? Perioden då vi varje vardagsmorgon bråkar om kläderna du ska ha på dig. Perioden då jag står i garderoben och vädjar om att du ska ta på dig olika plagg och du tvärvägrar. 

Det enda du kan tänka dig enligt egen utsago är

Dina prickiga jeans (annars hatar du prickar)

Elsatrosor

Björnstrumor (vi har tre par med öron på strumpskaftet)

Glass-t-shirt (vi har två rosa med glassar på magen)

En prickig hoodie (annars hatar du prickar, förutom din prickiga jeans då...)

Det finns inget annat du kan tänka dig att ta på dig. Inte randigt, inte prickigt, inte grått, inte rött, inte klänning, inte någonting av det vi föreslår. Ger jag dig uppdraget att klä dig själv blir det ingenting eftersom dina favoritplagg alldeles för ofta är i tvätten.

10 djupa andetag!

Det här var 2010!

För nio år sedan var jag en ganska färsk mamma som börjat få rutin på föräldraskapet. Samtidigt nojade jag en hel del, och hade ingen som den som jag är nu att spegla mig i. Året skulle egentligen inledas med att jag började på en ny skola, eftersom jag strax innan bebisleverans 2009 fick veta att jag skulle sägas upp p.g.a. arbetsbrist. Men i oktober fick Mannen ett nytt jobb i samma stad som vår lilla familj hade för avsikt att leva och eftersom det andra valet var en tidsbegränsad anställning 35 mil bort så kändes det som ett enkelt beslut att förlänga min föräldraledighet med lika lång tid som jag redan hade varit ledig typ. Det var ju ett bra beslut med tanke på var jag och barnet befann oss i just då. Över huvud taget så var jag under 2010 rätt nojig över det där med hur barnet skulle lära sig att äta (annat än bröstmjölk) och hur det skulle sova på nätterna. 2010 var sömnlöshetens år. Året präglades också en del av det där med börja-förskolan-ångest. I augusti började jag som gymnasielärare på min egen gamla skola och klev rätt in i en värld av gamla strukturer och mycket konstigt i väggarna. Men jag fick också roliga kollegor på köpet och trivdes så bra att jag är kvar nu nio år senare. Blickar jag bakåt var jag alltså precis 30 fyllda och hade fullt med tankar om framtiden som nu infriats. Nu är jag 40, fortfarande ganska trött även om jag sover gott på nätterna. Nu hoppas jag att jag kan vara den min syster kan spegla sig i.

Maj maj måne

Idag till lunch lyssnade jag exempelvis till ett, in i minsta detalj redovisat, återberättande av filmen Småkrypsliv 2. Det tog ungefär tjugo minuter. Nu behöver jag inte se den filmen. Nåväl, barn är fantastiska, faktiskt. Och jag är nog bara trött. Jag behöver gå och jobba tror jag. Samtidigt, nu med tre timmars lektionsplanering framför mig slår stressen till som en hammare i bakhuvudet. Nu är det bara djupdykning och simma hela vägen in i kaklet till onsdagen i midsommarveckan. Vi ses på andra sidan!

"Barn liknar mest vuxna i sitt sätt att känna och minst i sitt sätt att tänka, ofta tror vuxna att det är tvärtom"

Jag står på barns sida, alltid. Tycker ofta att väldigt många vuxna har ett onödigt maktfullkomligt sätt gentemot barn. Att många vuxna inte förstår det där med att barn känner exakt samma känslor som vuxna känner, men inte tänker likadant. Inte förstår konsekvenser eller den där specifika förväntningen som den vuxna outtalat hade i sitt eget huvud.

De flesta vuxna verkar tänka att barn tänker och förstår samma sak som vuxna, men att deras känslor på något sätt är mindre utvecklade och därmed mindre värda. Fast det är ju precis tvärt om. Om vuxna förstod mer och hade mer kunskap om hur barn fungerar tänker jag att många självkänslor skulle vara sparade och räddade inför framtiden.

De flesta barn jag träffar är faktiskt väldigt "fina", kloka och och inkännande, till skillnad från många vuxna.

Samtidigt.

Jag är så skrämmande ointresserad av många barn jag stöter på. Till exempel flera av dem som numera befolkar mitt hem dagtid hemsläpade av mina egna barn. Jag känner liksom genuint ointresse för flera av dem. Mina egna vänners barn kan jag liksom känna för, känna med och intressera mig för men de här andra, jag orkar inte uppvisa intresse för teckningar, legobyggen, studsmattehopp, memoryvinster eller danssteg. Jag kan inte känna mig intresserad. Orkar inte göra mig till. Det skrämmer mig egentligen, förmodligen för att jag har en annan bild av mig själv. Förmodligen beror det på att jag har tillräckligt många barn själv att räcka till åt.

Livet Schmivet.

Jag blickar i detta nu ut över 30 böjda nackar som skriver prov i litteraturhistoria. Det är november och vi är snart framme vid realismen och naturalismen. Tack för er input på föregående inlägg, jag säger till mig själv varje dag att andas lagt och att det bara är jag som vet vad som inte har hunnits med och eleverna är tålmodiga. Det är heller inte i hela världen om varje lektion inte är fantastiskt minutplanerad även om jag trivs som bäst när jag kan regissera 90 minuters klassrumsarbete i detalj. Att distansundervisa är därför inte alls min grej, tro mig jag har provat, det är i ett levande klassrum med relationer jag är bäst! (Men också mest stressad...) Jag har nyligen haft medarbetarsamtal och det verkar inte på något sätt vara så att jag behöver göra mer så jag försöker luta mig tillbaka.

Jag konstaterar ännu en höst att jag inte begriper hur fort tiden går. Antar att det är allt jobb, som nu ändå går hyfsat, som gör att tiden rusar. Måndag, fredag, söndag och så om igen. Jag kommer hem sist i familjen varje vardag. Vi städar sällan huset mer än pliktskyldigast dammsuger och skurar toaletter. Tvättbergen bestigs på helgerna och snart är det jul. Jag märker att min energi räcker till familjen och jobbet, men inte så mycket mer. Men det är okej. Just nu är det okej. Jag har snarare behov av att vara i fred under helgen, leva långsammare, ha dagar utan en plan. Vara ute i naturen.

Lilla växer och är nu mer än 2,5 år. Kan allting väldigt mycket själv. Kissa på toaletten, klä på sig själv och språket forsar ur henne. Hon är glad över att gå till förskolan, kan räkna till 20, älskar förskolans danspedagog (alldeles vanlig kommunal förskola i ett av stadens egentligen mindre ansedda kvarter) och pratar om alla olika kompisar.

Mellan har funnit sig tillrätta i förskoleklassen. Hans dagar är fortfarande fyllda av lek och magi. Det är som att han ändå är yngre än storebror var i samma ålder. Mellan är (nästan) alltid tillfreds, och har alltid liksom en positiv vinkel på allt.

Stora är tweenie och en ömtålig sådan. Han funderar över livets storheter och är inte samma lilla barn längre. Han kan själv sätta ord på upplevelser på ett sätt jag själv inte kunde förrän långt senare och beskriver redan nu hur den trånga normen för pojkar uppstod över ett sommarlov. Han letar efter sin plats i skolhierarkin, men är rätt obrydd över att inte ha hittat den en. Han verkar gå sin egen väg och är trygg i det. Han betraktar det sociala spelet lite på avstånd och reflekterar med oss hemma.

Note to self

Dagen är kommen, dagen så Lilla lärde sig säga "JAG VILL INTE"! Antar att jag vet hur sommaren nu kommer att utspela sig.

Dagen till ära även en åttaordsmening: "Jag vill inte följa med och lämna "Mellan"! Jag vill stanna hemma med pappa!"

Det kommer att bli en hård sommar. Jag känner det på mig.

Åtta år på en kväll.

Ja, harregud, en önskar ju att en kunde hålla i tiden. Samtidigt som jag blir galen hundraörti gånger om dagen på alla "mammamammamammamamma", att en inte ens kan kissa i fred och att om jag blinkar en sekund har typ "någon" strimlat en dagstidning, byggt en koja av filten jag nyss plockade från golvet och vek ihop eller vänt upp och ned på närmsta legolåda.

Men! I jakt på barnfilmer vi inte sett på länge anslöt vi en "gammal" extern hårddisk till teven och där fanns förutom Astrid Lindgrens samlade verk även fotografier sedan nittonhundrakallt, i alla fall tolv år tillbaka i tiden. Storsonen och jag började med att titta på det här, var vi befann oss för fem år sedan och vi skrattade så fint åt de korta filmerna på när han lärde sig att dyka och simma under vatten. Sedan såg vi det här, när lillebror kom till världen, för att sedan titta på bilderna från hans egen födelse och tiden som följde där på. Jag var så ung, vi var så unga och vi ser så fantastiskt lyckliga och oförstörda ut. Jag försökte beskriva den obeskrivliga storheten i att bli förälder för första gången för honom och vi pratade om hur mycket som hänt sedan dess. Vi återsåg vårt gamla hem och tittade på flytten till huset. Vi skrattade och ååå:ade, alldeles hänförda över livet. Hur vi gått från två till fem, hur vi bytt lägenhet mot hus, hund mot katt och alltalltallt som hänt så snabbt. Dagarna må vara långa som förälder, men åren så oförklarligt korta.

När jag sedan stängde av teven, efter filmen vi slog på efter alla bilder, så kom plötsligt och överväldigande alla hans känslor. Storgråt. Hulkandes och snorandes försökte han först säga att han bara ville gråta och att han inte förstod varför. Men efter en stund så kom han fram till att se bilderna över sitt åttaåriga liv gjorde honom både sentimental och framtidsrädd. Han vill stoppa tiden nu! Han vill inte bli stor! Han vill kunna gå tillbaka i tiden och få den där lillebrodern igen, lära sig simma, krama sin hund och bo i gamla lägenheten. Gråten höll i och han beskrev hur känslor för honom numer är så många, så starka och ibland motstridiga, glad inuti och ledsen utanpå, eller tvärtom. Hur han älskar oss alla och hur han vill stanna tiden för att vi fem alltid ska ha varandra.

Älskade, älskade barn, som du kan uttrycka dig, som du kan fånga det jag själv försöker fånga med ord och måtte du alltid, alltid, ha sådan kontakt med dina känslor och förmå uttrycka dem!!! Måtte du alltid vända dig till mig med dina tankar och känslor! Måtte vi alltid kunna prata om allt, allt som är svårt och allt som känns. Ibland tänker jag HSP, men kanske är det bara helt vanlig utveckling. Det spelar i alla fall ingen som helst roll, jag älskar dig mer än livet självt och jag kan inte ens klä i ord allt jag själv fick känna ikväll.

Allt det finaste i våra liv är bara ett kort kapitel i en annan människas berättelse

Det här, det här försöker jag påminna mig själv om varje dag. Som jag längtar nu efter ledig tid med barnen. Kravlöshet, inga tider, ingen stress.

Kanske stänger man av ett litet barns känslor. Kanske har det lilla barnet vant sig. Kanske tycker det lilla barnet faktiskt att förskolan är okej.

Det tog tolv morgnar. Någon grät inte igår vid lämningen, bara lite surt muttrade. Idag bara rynkade ögonbryn.

Separationsångest

Jag var beredd på att det skulle bli en smärtsam inskolning av Lilla, det var jag. Även om hon är den som börjat förskola som äldst av våra barn så känns hon liksom minst "förberedd" ändå, trots sina två äldre syskon. Och jag vet inte jag, kanske var det mitt i en viktig utvecklingsfas det här, och kanske hade det varit bättre att börja som en omedveten pluttis bara drygt året? Men då hade det ju inte funnits någon plats, och skulle vi delat lika hade ju jag knappt ammat färdigt...

Två veckors inskolning har gett två nattskräckattacker då hon varit helt hysterisk, panikslagen och skrikit sig svettig, sparkas och slåss och varit helt okontaktbar. Första gången kunde jag bryta det genom att gå ut i natten, men andra gången fungerade ingenting av det vi försökte med. Natten till igår skrek hon NEJNEJNEJNEJNEJ i en timme, varvat med sparkar och hysteri, tills någon motorcykeldåre brände förbi ute på gatan med en trasig ljuddämpare. Vanligtvis blir jag galen på sådana, men den här gången lyckades han bryta (väcka?) hennes beteende, och hon kunde somna om.

Nu är klockan 21.15 och vi har försökt natta henne i omgångar sedan 18.30, men det är helt stört omöjligt. Hon vrålar rakt ut konstant och det låter som att hon är tokarg. Det går varken att sjunga, läsa, vyssja, bära, kramas eller ligga bredvid. Hon skriker som en besatt. Så mycket känslor och vilja i en liten kropp och jag undrar vad det är vi gör med henne.

I fredags började hon gråta och upprepa NEJNEJNEJ redan på övervåningen när jag skulle bära ned henne, och grät sedan hela vägen fram till förskolan. När jag hämtade henne vid mellis hörde jag hennes gråt och "mammamamma" när jag klev innanför dörren, och innan hon ens fick syn på mig. Det hade inte varit någon bra dag menade förskolelärarna. Jag hoppas att det betyder att dagarna innan då varit ganska bra, men hur vet man?!

Mitt hjärta brister! Hon är liksom en annan sort än sina syskon. Hon är känslig på ett annat vis, mycket argare, envisare, bestämdare och mycket mer utåtagerande och tar definitivt inte vad som helst. Hon går inte att "lura", avleda eller "muta". Och jag undrar vad det här gör med henne! Jag undrar hur lång tid det ska ta!

Att bli någons mamma

Jag gör en Jenny.

När blev du förälder?
Jag blev förälder 2009, 2012 och 2016.

Hur många barn har du?
Jag är trebarnsmamma sedan ett drygt år tillbaka. Något jag alltid hoppats på och tänkt mig att bli.

Var graviditeterna planerade?
Både ja och nej. Stora annonserade sin tillblivelse något överraskande, typ samma vecka som min möhippa. Naturligtvis visste jag att chanserna fanns att bli gravid, men efter ett smärtsamt och utdraget missfall tidigare under året och med ett annalkande bröllop fanns det ändå inte i tankarna. Mellan kom också till utan större planering, den graviditeten behövde jag egentligen inte kissa på en sticka för att inse. En sushilunch avslöjade hur det stod till. Det var ju ingen skräll ändå direkt. Lilla däremot, där blev vi överens typ veckan innan min mens upptäcktes sen, och det var ju tur. Hon blev liksom till helt av sig själv, av oss då i och för sig, fastän hon var efterlängtad av mig. Och såhär i efterhand så var det ju klart att det var hon. Alla barn har varit hett efterlängtade, men inte superplanerade.

När fick du reda på att du var gravid?
Hm, i vecka fem typ alla tre gångerna tror jag. Sen mens, järnsmak i munnen, ömma bröst och illamående. Det var väl egentligen bara första gången jag kissade på en sticka både en och två gånger för att verkligen förstå det. De andra gångerna har jag kunnat lita till min kropp.

När berättade du om graviditeterna?
Vi har nog väntat tills närmare vecka 12 alla gånger, visa av erfarenhet efter första missfallet. I och med barn nummer två blev ju ultraljud standard i veckorna däromkring, så efter det har vi berättat för nära och kära. På jobbet har jag dragit på det lite längre.

Hur många barn vill du ha?
Jag har alltid tänkt mig tre på något sätt. Innan Stora kom sa vi fyra, sedan ändrade sig Mannen till ett. Sedan kom Mellan. Efter Mellan sa han inga fler, men så blev det som jag ville ändå. Jag ville ha tre och nu sitter vi här, helt slutkörda, med tre.

Tätt ihop eller långt isär?
Långt isär, har jag alltid tänkt och tre - nästan fyra år som vi har haft har känts bra. Jag vill hinna se varje barn och ge det utrymmet att få bli en liten person och få sina behov tillgodosedda under några år innan en annan liten person kräver det delade utrymmet. Jag tycker ändå att tre barn på nästan sju år är övermäktigt ibland. Kan inte föreställa mig att ha två blöjbarn samtidigt eller att amma en bebis om det större barnet inte kan prata eller hämta sig ett eget mellanmål vid behov.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?
Ja, det är klart. Det där missfallet gjorde mig orolig under graviditeten med Stora, med Mellan var jag lugnare och coolare men med Lilla blev jag orolig igen då det kändes som att så mycket stod på spel. Helt plötsligt frågade mödravården om KUB-test något jag aldrig innan ens övervägt och jag vacklade mycket. Beslutade mig för att ändå göra det med hänsyn till Stora och Mellan, bara för att kunna vara mentalt förberedd. Det är ju ändå såhär mest hela tiden. I efterhand kan jag tycke så synd om mig själv som fick uppleva ett missfall det första jag gjorde. Jag hann tänka så många mörka tankar, även om vården tröstade med att "nu vet vi i alla fall att du kan bli gravid" när de bokade in en skrapning på min 29-årsdag. Jag slapp den där skrapningen tack vare en fantastisk läkare. I efterhand är jag ändå så oändligt tacksam för annars hade det ju inte blivit den här trion vi har idag. Det går inte ens att greppa.

Hur var graviditeterna?
Med Stora som ingenting. Med Mellan fruktansvärd foglossning som jag säkerligen hade kunnat sjukskrivas för, men som den tappra välfärdskämpe jag är bet jag ihop ända till förlossningsdagen. För jävlig foglossning även med Lilla, så jag unnade mig en veckas ledigt innan beräknad nedkomst. En vecka som blev nästan två. Det är ju bara med första barnet man kan vila sig och ta hand om sig själv. De andra gångerna är det ju bara att stå ut.

Gillade du att vara gravid?
Ja, fram tills vecka 30-35 i alla fall. Kände mig snygg och min kropp gavs en annan mening. Mot slutet gillar väl inte någon att vara gravid? Det är ju liksom poängen, för att bli sugen på att få ut barnet.

Visste du vilket biologiskt kön det skulle bli?
Nej, ingen gång av mina tre graviditeter. Att möta sitt barn som ett barn har varit en del av upplevelsen. Efter två söner trodde jag inte mina ögon när jag såg en snippa.

Förlossningar. Hur har de varit?
Helt olika alla tre gångerna. Första 24 h värkarbete och 11 timmar aktiv förlossning. Andra tre-fyra timmars värkarbete och två timmars aktiv förlossning. Tredje fjösvärkar av och till under 24 h, efter 30 minuter, inte ens aktiv, förlossning gled Lilla ut i badkaret på förlossningen.

Hur var första bebistiden?
Första gången ett förvirrat lyckorus, andra gången en välordnad kärleksbubbla, tredje gången en fullständig njutning.

Hade du bestämt namnen sedan innan?
Ja, i huvudet på ett ungefär, men sedan har jag velat hit och dit. Det är Mannen som fattat det avgörande beslutet. Lillas namn anslog han på Fejan, haha.

Ett råd till blivande föräldrar?
Samsov, lyssna till ditt barn och skippa alla metoder. (Inför förlossningen, träna på andning, det har du nytta av i all smärta resten av livet!)

"Jag ska aldrig ta skit igen!"

Self-empowerment för sjuåring som har haft en dålig dag i skolan:

Aj, i mammahjärtat.

Jag ska aldrig ta skit igen
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba vill bara få va mig själv.

Så skönt att Stora ändå vet att uttrycka sina känslor och upplevelser och sitt värde. Och vilken musik som kan trösta.

Stjärnstopp!

Lilla barn, i helgen som gick blev du 8 månader. Jag kan inte förstå var tiden tar vägen. Du föddes ju alldeles nyss, vi har levt i total symbios och jag har velat hålla kvar varenda ögonblick av alla dagar, veckor och månader som passerat. Du är ingen spädis längre. Förra veckan kändes det som att du växte minst en månad och snart har du funnits lika länge på utsidan som på insidan.

Du låter nu:
"mamamamamamama", när du "ropar" på mig, om jag befinner mig i ett annat rum till exempel
"nenenenenenenenene", när det är något du inte vill, typ torka dig om munnen, byta blöja eller bli fasthållen

Helst vill du bara äta smörgåsrån med Bregott på alldeles själv, men burkmat funkar och bitar från vår mat. Ingen välling tack och helst inte gröt heller.

Du kan ta dig från rygg, till mage och upp till sittandes, du gungar fram på alla fyra, kravlar snabbt över golven dit du vill, stoppar allt du hittar i din väg i din lilla mun och du kan även ställa dig upp på alla fyra på fötter och händer.

Du vet vad du heter, vem som är mamma, pappa, Stora och Mellan. Du kan vinka och pussas i luften. Du gillar att dansa, avgudar dina bröder, katten och älskar när vi alla sitter runt bordet för att äta. Du älskar mindre att åka bil eller vagn.

Nyss föddes du, nyss var du en liten knorrande korv med fjunigt hår och plirande ögon som sov sig igenom dagarna. Nu kräver du uppmärksamhet och vill aldrig sova, max tjugo minuter åt gången och är väldigt lättväckt. Jag får helt enkelt ingenting gjort hemma och vissa dagar blir jag galen.

Samtidigt har jag ångest över att jag om tre månader ska jobba 100% på ett jobb som kommer att suga musten ur mig fullständigt. Inte för att inte föräldrajobbet gör det redan nu, men här kan jag ju lyssna på pod samtidigt, låsa in mig på toaletten och sova middag i kanske en kvart i alla fall.

Älskade, lilla barn, du gjorde vår familj komplett, vi älskar dig vanvettigt och att du inte alltid funnits går inte att begripa. Dig ska jag älska hela livet, till universums yttersta och tillbaka oändligt många gånger. Stjärnstopp!

Stopp!

Nu orkar jag inte höra mer om lastbilar, skjutvapen eller bomber. Jag vill inte ha den här världen, präglad av rädsla, för mina barn att växa upp i. Då vill jag bara stänga dörren om min kokong. Just nu består den av sängen i svärmors flickrum på gotländska landsbygden där jag blir sparkad på av små fötter som den på bilden. Här har jag gått landsvägen fram med mina söner och fångat Pokemons. Klappat hästarna som deras små smutsiga händer matat med klöver.
Så vill jag att livet ska vara. Utan hot som tränger sig på vid horisonten. 

Älskade mellanbarn!

Mitt mellanbarn! Det spralliga, glada, livslyckliga med ständigt nära till gråten och en riktig drama queen med stora känslor och stora ord. Det kluriga, underfundiga och retsamma. Han med längst radie från sina föräldrar, orädd med stora rädslor. Han som nästan är född till att axla mellanbarnsrollen.

Igår var det skärtorsdag och du klädde glatt ut dig till min förvåning, till och med redan innan föris, med smink i ansiktet och allt. Du laddade för eftermiddagen sedan arla morgonstund, men efter besök hos grannen österut och öster om östra grannen var du nöjd med en tablettask, en dumlekola och en klubba. Sedan kom du hemskuttandes med ditt paraply och där när du skuttande sjungandes bakom häcken tänkte jag där jag stod i ytterdörren smygandes på dig och din bror att jag ville spara ögonblicket för evigt. I prickig tröja, med prickigt förkläde och prickar på kinderna så treårssjälvklar. Du satte dig vid köksbordet och åt raskt upp allt. Sedan var du nöjd. Dig älskar jag mer än livet, dig ska jag älska hela livet!

Som om hon alltid funnits

Tänk om man kunde stoppa tiden. Så tänker jag flera gånger om dagen, och Stora sa samma sak. Som allting är just nu, så vill jag att det alltid ska vara. Minus dubbelsidiga öroninflammationer på både Stora och Mellan och därmed dubbla Kåvepeninbattles.

Lilla Lilla verkar vara en högst nöjd liten människa som äter och sover och äter och sover. Vissa nätter är lite stökigare än andra med flera uppvak och nya blöjor och ombyten, men i natt bara ett enda och aldrig något skrik. Hon ammar ju förstås, men det funkar bra liggandes i sängen. Hon plirar på oss förnöjt under sina vakenstunder och ler mot den som har tid att vänta lite. Hon har vänt i vikt och jag har mat till ungefär fem bebisar så att nu väntar jag bara på att det ska balanseras lite.

Vi gör inte många knop, hänger hemma i soffan och gick en promenad i helgen. Ungefär så. Fullt tillräckligt. Vi sitter här och stirrar lyckligt på den lilla människa som nu är en självklar del av familjen, som om hon alltid funnits, bara en vecka gammal.

En stjärna vid namn Herr Hund

Efter tre Trollmor, två Vargasången och två Videung somnade han utan sina nappar. Vår lilla mästerförhandlare! "Bara en liten napp, snälla". Vi får se hur många kvällar det tar. Han är i alla fall övertygad om att jultomten kommer med en trumpet eftersom jultomtens bebis får alla hans nappar. Idag var det julkalender och då var det nappslut, så var det bestämt. Fler kvällar innan har han provat att säga att han slutat, men så har längtet blivit för stort. Idag var det i alla fall dags. Så grymt att ta ifrån honom det absolut mysigaste han vet, hans bästabästa. Undrar hur det ser ut inne i hans lilla treåringshuvud? Hur känns det för honom, inuti?

På fredag får Herr Hund åka till hundhimlen. Om vi mäktar med att stå fast vid tiden vi har bokat. Harregud, jag förstår inte hur det här ska gå. Hur ska vi klara det här? Vilka ska vi som familj och flock vara utan honom? Hur ska våra barn som haft honom som storebror hela sina liv uppleva det här? Vi pratar, gråter och förklarar. Barnen tittar storögt och pussar honom i pälsen. Vad gör hundarna i hundhimlen?

Vi vet inte om vi gör rätt. Kanske kan han leva ett halvår till, kanske ett helt år till, eller en vecka, eller en månad, men jag vägrar låta honom uppleva ett sådant där anfall en gång till ensam och eftersom den risken finns har vi ju egentligen inget alternativ även om det känns som han får gå i förtid, så är det ändå för hans skull. Han får somna in medan han fortfarande mår okej, innan smärtor och krämpor tagit över helt. Och det känns förfärligt!! Jag gråter flera gånger om dagen, på natten, på jobbet och salta tårar droppar ned på mage. Vi kommer att läsa "En stjärna vid namn Ajax" så många gånger nu, en storartad skildring av relationen mellan barn och hund, skriven av Ulf Stark, illustrerad av Stina Wirsén, den kunde lika gärna handlat om Herr Hund och Stora både till bild och ord.

En dag när hunden Ajax var sju fick han en pojke som hette Johan. En som skrek! Tills han fick syn på hunden. Då log han! Sen är de oskiljaktiga. De upptäcker världen tillsammans. Det finns så mycket skor och strumpor och utanför finns gräs, hus och en häst.

Det första ordet som Johan lär sig är inte lampa, blomma, mamma eller pappa, utan VOV. Varje gång pojken gråter så slickar Ajax honom tills han skrattar igen och på natten ser de stjärnorna som är många fler än alla strumpor i hela världen.

För varje dag blir Johan äldre, och det blir Ajax också. En dag när Johan är sju år vill Ajax inte vakna mer. Han har drömt sig till himlen säger mamma. Där får han leka och äta himlamat. 

På kvällen när alla har somnat tar Johan hästen och rider till himlen till en stjärna vid namn Ajax en av de minsta med liksom en nos i mitten. Den vill han ta med. Men en stjärna får man inte ta med säger ALLTET för då blir det alldeles tomt och svart men stjärnans skugga går bra att ta med men bara om han kan svara på den svåraste frågan av alla. Johan kan förstås svaret för det har han och Ajax lärt sig för länge sen och stjärnskuggan kommer med hem.

En ny fas, tydligen.

"Jag kallar inte dig bajskorv" (pekar på mamman)
"Jag kallar inte dig bajskorv" (pekar på pappan)
"Jag kallar inte dig bajskorv" (pekar på storebrorsan)
"Jag kallar inte dig bajskorv" (pekar på hunden)

Bra! Nu fick du det sagt fyra gånger.

I bilen i fredags: "Jag älskar er, bajskorvar!" (till storebror och mig)