Mellandagsfeelings

Mellandagsfeelbad och mellandagsfeelgood. Tidigare i förmiddags var jag så trött på mitt liv. Det känns inte som att det är jag som lever det ibland, utan någon annan. Ibland kan det gå en hel dag, flera dagar utan att något av det som sker är något som jag vill. Jag skjutsar, handlar, lagar, medlar, fixar och springer mellan fyra personer som ständigt vill ha min uppmärksamhet eller hjälp. Det är ju så när man renoverar och varför i helvete gör vi ens det känner jag just idag. Det tar aldrig slut. (Enda ljuset var att räkningen från muraren som slammat väggar och klinkrat golv blev åtskilliga tusenlappar lägre än vad vi trott. Vi har nu anlitat honom två gånger tidigare och vågade köra på "löpande" räkning vilket visade sig vara ett klokt drag.)

Nåväl. Det enda nöjet min dag har inneburit förutom kaffet och fikan är fyra avsnitt av "Filip och Mona". Så himla skön serie. Man ömsom skrattar ömsom håller för ögonen. Fint manus och fina skådisar. Den enda feelgood dagen har bjudit hittills.

Jag hade velat ha ett städat hem, tid och energi att bjuda hem människor, gå en frostig promenad och vara sådär vinterhärlig. Istället springer jag mellan legot, vattenfärgerna, ikeamonteringen och konflikterna. Kul liv hörrni.

Nåväl om en timme möter jag upp kollega J på "vanliga stället" och har en kväll med vin, mat och prat att se fram emot. På lokal. Inte fel. Snarare exakt vad jag behöver.

Det här var 2014

Vårvintern 2014 fortsatte jag att jobba ihjäl mig med näsan precis ovanför vattenytan. Jag minns inget annat än fullspäckade jobbdagar som fortsatte till långt in på natten. Där i januari började Mannen skola in Mellan, men inte minns jag något av det. Mellan började på vår älskade förskola inne i stan och hade det fantastiskt bra.

Den våren rann iväg i arbete. Jag lämnade in pedagogisk merit- portfölj och jobbade in i kaklet. Jag åkte till Stockholm och spelade in Jeopardy. Kom hem med en hushållsmaskin och typ 26.000 spänn på fickan. Vi renoverade sovrummet och smällde upp dyra tapeter jag köpt för prispengarna. 

Sommarens bästa resa gick till Berlin med goda vänner. Det ultimata resmålet verkligen! För cirka allt. Vi bodde i Kreuzberg på ett helt okej hotell och hyrde cyklar, åt allt gott som kom i vår väg och drack drinkar galore. Det var helt fantastiskt att lämna våra barn till våra föräldrar och bara vara vuxna i par i fyra nätter och lika många dagar. Vi sov massor, läste, promenerade, cyklade, shoppade och gick på museum. 

Stora började vantrivas på förskolan. Och vi visste varken ut eller in. Han grät varje morgon utan att kunna beskriva varför. Kanske var det all morgonstress och det faktum att vi tvingade honom att cykla de där tre kilometrarna till stan under tidspress tänker jag i efterhand. Vi försökte med allt, men det var så svårt och hjärtskärande minns jag. I oktober började det gå över i alla fall...

Jag insåg sviterna av två graviditeter och fick min diastas och mitt navelbråck konstaterat och diagnosticerat på hälsocentralen. Inget mer hände såklart. Jag fastnade mellan hälsocentralens ansvar och en ignorant kirurg. Blir fortfarande vansinnig när jag tänker på hur kvinnohälsoproblem ofta reduceras till utseende med överslätande kommentarer. Jävla idiotmän! 

Stora blev större och förskoleklassen började närma sig och vi började fundera över hur den där övergången skulle göras smidigast. Med facit i hand skulle vi låtit honom börja på förskolan i vårt område och inte väntat till förskoleklassen. Men det är just lätt att vara just efterklok. Förskolan är dock helt klart bättre på att integrera barn i en grupp än vad skolan är! 

2014 innebar att jag ägnade eoner av tid till Ruzzle och Wordfeud istället för att läsa böcker. Jag tror att det var sviter av långvarig stress. Min hjärna var utmattad. Jag är fortfarande inte samma bokslukare som innan där.

Året slutades med att navelbråcket förvärrades och när det nya året kom fick jag en ny navel.

Livets tre sliding doors-ögonblick

Samma kväll som jag tänkt skriva om mitt missfall så läser jag Dobre Futro-Marias julaftonsinlägg om lillebror som inte kom. Hennes missfall är i närtid och jag vill inte på något sätt liksom relatera våra historier till varandra. Men ändå, mitt första missfall är definitivt ett av de där ögonblicken i livet där jag ibland undrar hur det kunde ha blivit. Vilket barn kunde vi ha fått? Vem hade jag varit då? Men också den hemska tanken om att de barn jag har nu inte hade blivit mina barn. Det var ju inget jag valde, så kanske är det inte riktigt det som avses med "sliding doors" (en film jag f.ö. verkligen gillade). Men det var ändå något som haft betydelse, och som kunde blivit något annat. Det jag liksom blir ledsen av att tänka på ibland idag är att det var det första jag fick uppleva av hela den här gravidgrejen. Rädslan att inte kunna få bli förälder. Jag vill trösta mig själv där som osäker 28-åring och säga att allt blir bra. Det trodde jag inte där och då, då upplevde jag allt som hände som grymt och skrämmande och orättvist. Att jag fick skrivas in på mödravården, berätta för våra föräldrar och sedan liksom inse att det inte blir någonting. Det var ett barn för mig redan då. Och det är väl just det, först då insåg jag hur många som upplevt detta med missfall, eftersom de i(ge)nkännande berättelserna var många, men det är något som det aldrig pratas om till vardags. Jag upplevde också, som Maria, ett dåligt bemötande av vården. Jag fick till slut söka för blödningar som aldrig upphörde. Februari rann bort, mars likaså. Påsken tillbringade jag i Sarajevo och i Belgrad och blödde och blödde. En läkare jag träffade väl hemma igen trodde att jag sökte för att jag hade gjort abort, och när han frågade mig om jag tagit båda pillerna så förstod jag att han inte förstod att det var ett missfall jag sökt för. Något jag stammade fram. Han skämdes så mycket så att han lämnade mig halvnaken i en gynstol. Till slut fick jag hjälp av en fantastisk läkare, för när de bokat in en skrapning av min livmoder på min födelsedag så sa hon att det ska du inte behöva uppleva. Hon lirkade ut det sista av mitt missfall för hand och sedan upphörde blödningarna äntligen. I september blev jag gravid igen och i maj året därpå kom Stora. Tack kvinna gudinna för det ändå! Fast det där missfallet var en enorm sorg för mig. Det är en erfarenhet jag alltid kommer att bära med mig. En undran om vem det var som aldrig fick bli vår.

Att jag ens träffade Mannen som jag gjort barn med är ju också egentligen ett sliding doors-ögonblick. Samma kväll hade jag fått ett kassettband (Hallå 90-talet!) av han som jag jagat i nästan ett års tid. Att jag istället valde Mannen där på ett rökigt dansgolv, mest av en slump och sedan faktiskt ringde honom dagen efter det är definitivt anledningen till att vi sitter här nu. Hade jag dissat honom hade han blivit ihop med någon annan i min bekantskapskrets och vi hade aldrig blivit mer än vänner. Jag som offrat ett års trånande på någon som förmodligen dumpat mig efter en månad eller i alla fall ett år eftersom vi skulle ta studenten öppnade en annan dörr och träffade mina barns far.

Vår relation ledde ju vidare till fler sliding doors- ögonblick. Som gjorde att jag valde bort Lund. Mannen hjälpte mig att flytta till den andra Studentstaden, själv skulle han iväg till norra Sverige för att plugga. Nu blev det inte så och han halkade istället in på mitt upprop efter att ha testat ett i salen bredvid. Så istället för att befinna oss långt ifrån varandra hamnade vi på samma fristående kurs (ingen skräll kanske). Vi flyttade ihop. Köpte en hund till våra familjers stora (o)lycka. Två år senare har jag ett starkt minne av att jag sitter på en spelning på ett fancy ställe och gråter ned i en drink utan att någon i mitt sällskap ens frågar varför. Jag sväljer och sväljer och sväljer. Tårarna gör att jag inget ser och musiken skiter jag definitivt i. Jag gick förmodligen dit av skuldkänslor för att jag lovat någon mitt sällskap. Anledningen till att jag gråter är att Mannen gjort slut på ett sätt som verkligen är ett sliding doors-ögonblick. Han ville göra slut ungefär tre månader framåt i tiden. Jag sa att antingen gör vi det här och nu, eller så får vi se tiden an*. Hade det varit ett annat år i mitt liv är jag ganska säker på att jag hade smällt igen dörren och sagt "FUCK YOU" och gjort slut själv. Det vill jag i alla fall tänka om mig själv (eller så är detta just sådant där typiskt grönt inslag). Då hade vi inte heller suttit här nu.

(*Istället avbröt han sina studier, åkte till Danmark och pluggade på folkhögskola typ. När han kom hem flyttade vi till ny stad och sedan dess har vi aldrig gjort slut.)

Året genom Instagram 2019

Även om merparten av er som följer mig här kanske också följer mig på Instagram så vill jag ändå inflika att jag är mycket mer privat här p.g.a. min lärarroll. Jag ville ha en öppen blogg, men har en låst Insta där jag i stort sett bara postar bilder på barnen. Jag gör nog mest stories också nu för tiden, mer än vanliga bildinlägg. Har postat 99 vanliga bildinlägg på Insta i skrivande stund under 2019. Men jag vill inte exponera barnens ansikten här så jag ger er ett relativt anonymt urval och inte mina mest gillade bilder kanske... Insta är mitt bästa sociala medium! Älskart! Mitt flöde är klokt, bjussigt och unnigt. Nåväl här följer några bilder från 2019...

Mellan i östgötsk solnedgång i Mannens släktstuga

Rosévin med vän

En älskad perenn Vallmo

Nyhamn med Mannen en helg i maj, min 40-årspresent till honom

Älskade Stora i Stapelbäddsparken

Lilla i hängmattan hemma i trädgården

Lilla ritade dödskalle inför Halloween

Jullov

I en och halv timme hann jag ha jullov innan Lilla spydde ned bilden i fredags. Jävla förskolebaciller! Nåväl jag vände hem, sanerade barn och bil. La ned barn i säng och hon somnade. Mannen stod med färg upp till armbågarna i källaren, så barnets far var alltså hemma. Jag drog till Ica och köpte Manchego, chips och tryffelsalami. Man kan lika gärna spy sådant som nått annat. Väl hemma öppnade jag den flaska Veuve Cliquot som Mannen fick i sin 40-årspresent för snart ett år sedan. Jag var så inställd på fir... Fir av jullov och fir av att jag i veckan mottog min arbetsgivares jämställdhetspris! Kanske det enda pris som mitt liv kommer att bjuda mig tänker jag... En elev och flera kollegor har tydligen nominerat mig och med den vackraste motivering och både blommor och prischeck så blev jag otroligt överraskad. Jag ville liksom verkligen fira i fredags!!!

PEPPAR PEPPAR än så länge har ingen mer i detta hushåll insjuknat. Snart vågar vi dra efter andan. Idag har jag kokat chokladkola och långkokat djävulusiskt goda revbensspjäll som jag aldrig gjort förut. Jag vill typ dricka såsen jag ska hälla över dem på tisdag.

Ytterligare en dag med förberedelser, sedan kan julen komma.

Julklapparna 2019

Vi ger bara julklappar till barnen, och har så gjort i flera år, jag minns faktiskt inte hur länge. (Vi har en julklappslek också, för de vuxna, där vi varje år bestämmer att man ska handla för en hundralapp på en specifik affär, i år Lagerhaus. Klappen ska passa alla. Man måste rimma på den klappen så att den som får den ska gissa innan den öppnas.  Det är alltså egentligen ingen personlig julklapp. Vi började med boklotteri för typ fem år sedan, men min snart 95-åriga släkting kan inte läsa längre och hon firar alltid med oss).

På julaftonsmorgon får barnen alltid Lego, så är de sysselsatta hela julafton. I år har Mannen Traderat hem något bygge de önskat förut, men som gått ur handeln. Jag hoppas och tror att de kommer bli jätteglada. Oklart om Lilla ska få någon av sina andra klappar kanske. Vi brukar hänga upp en strumpa på öppna spisen kvällen innan och låtsas att tomten liksom slängt ned paket. Mycket uppskattat... 

Stora ska få träningskläder med föreningens logga på och sina egna initialer, något han önskat länge medan vi tyckt att han gott kan träna i sina vanliga idrottskläder han har på idrotten i skolan. Nu beställde jag rubbet på Idrottskedjans s.k. "team sales". Dyrt, men viktigt, och användbart! Stora får också nya Fjällrävenbyxor, han har vuxit ur sina gamla så de ska vaxas in på nytt och ges till Mellan. Mellan ska också få Storas gamla armbandsklocka med nytt batteri i.

Mellan får ytterligare Lego och sedan vet jag inte riktigt vad vi mer ska ge honom. Han får ju liksom arveklappar beskrivna ovan, men han pratar mycket om Monopol Junior och en jultröja.

Lilla önskar sig tre saker och vi ska ge henne två, en docka som kan "prata" och My little ponnyn Applejack.

Mannen fyller år på julafton och jag ska ge honom två biljetter (till oss) till en spelning med Miss Li (mamma eller pappa om ni läser detta behöver vi barnvakt i mars) plus två nya termosar till vårens alla utflykter.

Det här var 2013

Året jag minns som det riktiga husletar-hittar-flyttar-året. Lägenheten i stan hade börjat kännas liten med två barn. Allting var som ett Tetris. För att komma åt cykelhjälmarna fick man flytta på hundmaten och för att flytta den var man tvungen att flytta på toalettpappersbalen. Vi älskade lägenheten (den hade allt utom badkar) och stan, men insåg att det skulle vara härligt men också nästan nödvändigt med större yta och en trädgård för barnen. Vi provtänkte många hus och gick på flera visningar. Alla budgivningar vi fann intressanta sprang iväg men de flesta husen ville vi inte ens ha.

En galen fredag. i maj avgick vi med segerbudet på ett hus vi faktiskt ville ha. Några helknasiga timmar mellan möjligheten att få köpa huset och få tag i Mannen för att säga ja. Jag var med två barn flera kilometer hemifrån och skulle få treåringen att cykla hem på sin trehjuling. Jag hade varit med en kompis på visning och Mannen på telefon från Marocko gav mig möjligheten att "köpa" det. Jag väntade dock in honom fick en extra visning två dagar senare och drygt 24 h senare hade vi skrivit papper. (Trots att det två minuter innan våra namnteckningar satt på pappret, på plats hos mäklaren inkom ett bud på 150.000 över vårt). En lång historia kort, vi fick köpa vår älskade Sockerbit!

Hela sommaren försvann bittert i flyttorganisering tillsammans med en sjövild ettåring. Fy fan vad ledsen jag var, och så trött. Vi bara rensade, slängde, återvann, packade. Innan dess sålde vi lägenheten med god förtjänst precis i midsommartid. Den försäljningen var vidrig, inte själva försäljningen kanske, men städandet och piffandet och att hålla i det när lägenheten beboddes av en fyraåring och en ettåring och en hund inför en betydelsefull visning. Fy fan vad jag slet. Som ett djur. Och jag var så trött, så trött. Och så ledsen. Det kändes som att hela sommaren bara rann förbi. Min sista föräldralediga sommar trodde jag då.

Vi kom på plats i huset strax innan skolan började. Det minnet är ljust och glatt. En snabb och rolig flytt med enorm hjälp från familj och vänner. Jag började jobba, heltid, där allting var nytt på en gammal arbetsplats. Under min föräldraledighet hade den nya läroplanen sjösatts fullt ut. Vi hade fått en-till-en-datorer och allt kändes främmande. Jag blev arbetslagsledare, undervisade i tre ämnen och hade för mig helt nya kurser. Nytt betygssystem. Jag uttogs till ett meriteringsprogram för lärarskicklighet som innebär ett gigantiskt arbete att utvärderas externt. Jag fick en ny chef.  Det enda jag minns av jobbets julfest i december var att jag grät. Jag var så slut. Jag var så fullständigt utmattad. Jag sov inte på nätterna, jobbade extremt mycket och kände mig pressad från alla håll. Jag fattar inte att jag inte gick sönder mer. I efterhand förstår jag långverkande stresseffekter som dåligt minne, impulsbeslut, dålig läsförmåga etc. Något som jag hämtat upp nu först flera år senare. Mannen var föräldraledig och stod för hela markservicen den hösten och det var nog det som hindrade väggen. Men det var ändå helt för jävligt. Jag jobbade dag och natt. Jag fick ett bevis i min hand, fira med champagne på Berns i Stockholm, jag fick en förstelärartjänst och massor av möjligheter till professionell utveckling, men det var först året därpå. Och jag skulle aldrig göra om det jag gjorde hösten 2013. Aldrig.

Hjem til jul

Endelig får jeg høre litt norsk! (Man måste se detta på originalspråk!) Började titta på "Hjem till jul" och kunde inte sluta. Någon beskrev serien som "Bridget Jones dagbok" möter "Catastrophe" (som jag älskade) och det är en rätt bra beskrivning. Johanne är definitivt någon jag skulle vilja ha som vän. Rolig, smart, modig och snygg liksom. Kom igen sex stycken knapp-halvtimmes-avsnitt har du tid för innan jul.

Min inredning

Den är verkligen inte bara min. För här bor jag med en människa som är minst lika engagerad och fylld av åsikter som jag är. Hade bara jag fått bestämma hade det sett ut ungefär som det gör, men ändå med lite mer "more is more". Vi har ingen särskild stil. Annan än den "totaleklektiska". Här samsas allt IKEA, svenska möbelklassiker, arvegods och loppis- och auktionsfynd. Vi har möbler från tre olika århundraden och alla färger som finns. Vi har saker högt och lågt, konst blandas med affischer, böcker från golv till tak och här finns inga särskilda inredningsföremål, bara grejer vi gillar, från olika tider i livet. Och en massa växter som jag sköter som om de vore mina barn. Många som kommer hit beskriver vårt hem som hemtrevligt och det är väl ungefär just så jag skulle beskriva det. Det syns att det är vi som bor här. Det ser inte ut som något inredningsmagasin, passar inga instagramhashtags, men det är vårt.

Såhär ser det ut uppe en sen kväll när barnen sover. Dörren till höger är lillas. Mattan köpt på Ellos, chiffonjén ett Blocketfynd som rymmer allt pyssel som barnen grejar med och är en perfekt avstjälpningsyta för allt mellan himmel och jord. Ingen sitter någonsin där och pysslar eftersom våra barn alltid är PÅ oss. Arvegodsstolar från nittonhundrakallt. Gammal gardin från mitt rum som är mer än 20 år gammal. Typ den enda gardin vi har.

Till vänster om mig, världens minsta badrum. typiskt funkishuslitet och därför har vi gjort ett nytt i källaren, men som nu är fyllt med "bös" och står oanvänt under renoveringen av övriga källaren. Vad kan man säga, badrummet saknar inredning.

En vinkel av vårt vardagsrum. Notera den fina inredningsdetaljen med gult spännband runt teven. Det beror på att Lilla bor här. Längst bort i bild vårt matrum, som även har en öppning mot köket som är bakom öppna spisen typ. IKEA-mattan som ALLA andra har. Julduk som kompis J fixade i enorma mängder inför vårt bröllop för 11 år sedan. Vi har några kvar...

Vardagsrummet ur annan vinkel. Notera smutstvätten på fotpallen och även att vi förvarar husets gamla kök under fönstret. Det beror på att det stått i vår tvättstuga som nu är utriven och här i förvarar vi just nu handdukar och lakan. Bokhyllan Billy dominerar vårt vardagsrum. Bruno Mathsson-fåtöljen även den ett Blocketfynd. Ingen sitter någonsin där i heller, men katten sover ofta där.

Vårt matrum. Här äter vi samtliga måltider och tittar ut över trädgården. Dörren längst bort i bild leder till altanen. Elfa-system för allt möjligt. Vaxduk från IKEA på bordet vi ärvt av mina svärföräldrar. Det är minst lika gammalt som Mannen. Lilla Åland-stolar. Lampan även den IKEA.

Sedan orkar jag inte fotografera mer i mörkret. Nu har ni fått se lite av vårt hem...

Blev livet som jag trodde?

Både ja och nej. När jag rensade papper för inte allt för längesedan hittade jag universitetsansökningar som jag gjorde hösten 1998. Det hade ju kunnat bli så att jag blev högstadielärare i historia och religion i Lund  och kanske hade jag bott i ett radhus där nu med någon akademikerman och 2,1 barn. Inte så långt ifrån där jag är i livet nu ändå liksom... Jag trodde verkligen att jag skulle leva korridorsliv i Lund efter gymnasiet, men så blev det inte. Det blev andra universitetsstäder och fristående kurser i allt möjligt kul som så småningom ledde fram till en gymnasielärarexamen.

Jag trodde dock verkligen inte att jag skulle jobba som gymnasielärare på min egen gamla gymnasieskola i Hemstaden. Det trodde jag verkligen inte. Jag minns att sommaren 1998 skulle bli den sista sommaren här. Å andra sidan är ju inte mitt liv nu någon skräll, alls.

Jag har alltid velat ha tre barn. Jag visste när jag träffade Mannen att det var han som jag ville ha barn med. Nu sitter jag här med tre barn. Vi bor i en villa vi har en Volvo och vi har haft två hundar.

Livet Schmivet.

Det blev verkligen precis som jag önskade mig, men kanske ändå inte riktigt vad jag hade trott ändå. Jag minns att jag var väldigt stressad över framtiden, precis som mina avgångselever är nu. Vad ska det bli av en liksom?Hur ska det gå vägen? För fem år sedan mottog jag faktiskt brevet jag skrev till mig själv höstterminen i nian. Brevet som hade lagrats i tjugo år på Postmuseum. Jag skrev uteslutande om hjärta och smärta. Mitt samhällsengagemang var påtagligt. Mitt musikintresse hett. Jag ältade betygssnitt, kompisar och framtidsdrömmar. Tonårsångestfylld omgiven av idioter på en högstadieskola som inte förmådde trygga oss som gick där alls. Kroppsångest och olycklig avståndskärlek. Det var så mycket skrek genom raderna i det där brevet, som ett försök att imponera på mitt framtida jag. Jag önskar att jag inte hade behövt känna så. Med sociologiska glasögon på är det smärtsamt tydligt hur identitetskonstruktionen innebar att jag inte ens kunde vara mig själv, för mig själv, i ett jävla brev. Ledsamt. Jag var så rädd för att jag inte skulle kunna skapa det liv jag drömde om.

Jag är oändligt mycket lyckligare nu, kanske som det ska vara, och jag fäller nästan en tår för den lilla tjej jag var, som ville bli någon annan. Till den lilla tjejen skulle jag vilja säga att livet blir mycket bättre än vad du någonsin där vågade drömma om. På alla sätt. Allt har ju liksom löst sig. Jag har ett riktigt jobb Jag har under de senaste 25 umgåtts med hur många människor som helst och har både kunnat välja och välja bort vänner. Festat bort onsdagar, fredagar och lördagar. Flyttat hit och dit. Klarat av motgångar och skrattat ihjäl mig med människor som rört mig i djupet av mitt hjärta. Jag har slitit och svettats och bitvis glidit på en räkmacka. Jag har det mycket bättre ekonomiskt ställt än vad jag trodde att jag skulle ha. För femton år sedan önskade jag mig en ingångslön på över 20.000 kronor, men fick 19.500 efter sex år på universitetet. Idag bor vi i en villa (som banken äger, men med lån vi utan "problem" kan betala). Vi kan åka på semester ibland. Vi kan handla mat utan att fundera särskilt mycket på priserna. Våra barn har allt de behöver och de får två julklappar var, minst. Jag kan köpa det jag villhöver. Vi har alltid pengar på något konto... Jag har inget behov av att ens göra revansch på de där högstadieidioterna som jag omgavs av i mitten av 1990-talet. Jag är liksom bara helt nöjd med livet och det är det enda jag bryr mig om.

Det här var 2012!

Året 2012 inleddes med att jag berättade för min nya chef att jag var gravid (sparade det över jullovet liksom) varpå hon svarade "haha, det har jag fattat för längesedan" och så var den saken klar. Under höstterminen hade jag rekryterats av henne till att ta över skolans jävligaste klass (figurerade på lokalpressens löpsedlar typ varje vecka under sitt första läsår p.g.a. hot, våld etc.). Den klassen blev det rätt bra ordning på och jag hade det egentligen inte jobbigare än någon annan klass. Vissa extra möten med narkomanvårdsenheten varje vecka bara...

Graviditeten fortskred och jag minns att alla lade sig i och kommenterade magens storlek. Jag fick gå på extra kontroll och ta skit av en idiotbarnmorska. (När Mellan väl föddes var han stor, men inte gigantisk på något sätt.) Däremot låg han i säte, men vände sig själv typ natten innan det förskräckande vändningsförsöket som tack och lov aldrig blev av.

Jag jobbade läsåret ut och födde Mellan sista jobbdagen. En helt magisk förlossning! 2012 kom helt enkelt att präglas av att bli tvåbarnsförälder. Det är liksom det jag minns. Vi var en liten familj i stan som levde ett (vad jag i efterhand minns) som väldigt enkelt liv. Mellan var en väldigt enkel och nöjd bebis. Stora en väldigt samarbetsvillig treåring. Vi räckte till till alla, som jag minns det, även om jag såklart även då var stressad och frustrerad i vardagen.

Jag ägnade hösten åt att helnoja över läskiga sjukdomar eftersom vi styrde ihop en resa till Centralamerika. I november åkte vi via London och Miami till Costa Ricas stillahavskust där vi spenderade december i en bungalow vid Stilla havet. Vi hade absolut ingenting att oroa oss för, så jag ångrar verkligen att den där hösten ägnades åt sjukdomsältande utan att någon ens varit sjuk på en resa jag själv varit med och önskat och planerat. Santa Teresa i Costa Rica var alldeles fantastiskt för en liten familj. Stora lärde sig att behärska vatten och vi njöt av sol, bad, värme, umgänge och härlig mat under en av årets mörkaste månader. Att bara vara med sina barn liksom. Mellan hängde i BabyBjörnen hela tiden. Inga måsten, inga krav, ingen stress. Något jag skulle önska för vår familj nu, men ändå inte känns möjligt med tanke på pengar, tid, klimatet och livet som pågår nu...

Den här färg-personen är jag...

Läsårsupptakten 2017 fick alla anställda i organisationen där jag jobbar lyssna till någon slags färganalytiker som lät oss få veta vilken färgperson vi var. Mumbojumbo som presenterades som vetenskaplig humor eller humoristisk vetenskap typ. I en skola som ska byggas på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Så jävla knasigt detta med färganalytikern då. Jag tror att det var underhållning men folk köpte det rakt av som någon slags sanning och en del ville låta eleverna identifiera sig som färger och jobba så. (HAHA!) Nåväl vi definierade varandra och oss själva vitt och brett. Jag var då grön och det var också vad alla andra påstod mig vara. Det vill säga:

Med personlighetsdrag som vänlig, tålmodig (här vill jag inflika med tonåringar, inte med vuxna eller barn) och trygghetstörstande. En grön person som jag ogillar snabba förändringar, otydlighet och konflikter och vill hellre ha trygghet och stabilitet. En riktigt pålitlig lagspelare. Amen på det säger jag!

Samtidigt är jag väldigt gul genom att jag är verbal och utåtriktad. Jag gillar känslor, bekräftelse och kommunikation (men vem gör inte det?!). Gula människor gillar ju omväxling och det gör jag ju också eftersom jag snabbt bli uttråkad, vilket rimmar ganska illa med den gröna stabiliteten, men ändå inte. Gula människor blir frustrerade av stränga regler (fast jag gillar regler, om de gynnar mig, haha). Gula människor gillar inte heller ensamhet, sura människor eller att bli avvisad vilket ju också stämmer väldigt väl. Den gula personen vill ha beröm och vänlighet, mötas av leende människor och genuint intresse. Jag skulle definitivt säga amen på det också! Mest av allt gul faktiskt tror jag.

Alla säger att jag minst av allt är röd eftersom jag är föga dominant, inte särskilt intresserad av varken makt, konkurrens eller tävling. Dock är jag röd i så måtta att jag blir galen av långsamt tempo och jag drar mig inte en sekund för att köra över kollegor när det kommer till att tänka snabbt, få saker gjorda och vara effektiv. Jag kan till och med låtsas vara snäll och göra någon annans arbetsuppgift bara för att bli klar tidigare eller för att jag tycker att jag gör det bättre och snabbare. Jag är ambitiös på jobbet. Däremot är jag inte ett dugg röd när det kommer till rak kommunikation utan personliga känslor. Jag är rött extrovert men går inte alls igång på kontroll eller makt.

Blå är jag som plikttrogen och diplomatisk, men inte särskilt tydlig eller konservativ. Jag är inte särskilt mycket för korrekthet, logik eller saklighet, men jag gillar struktur.

Så vad är jag ens?! Någon slags gul-grön person med stråk av rött på jobbet men även strimmor av blått i vardagen.

Det här var 2011

År 2011 inleddes tydligen med frisyren ovan, så snygg. Ingen knut förvisso, men så snyggt med "kort" hår ju!

År 2011 tillverkade jag bloggheadern ovan och den har varit kvar sedan dess...

År 2011 var mest av allt året jag blev så varm i kläderna som förälder så att Mellan blev till. Men han kom inte ut förrän vid midsommartid året efter. Ibland tänker jag att jag skulle njutit än mer av att bara ha ett barn, fast jag vet att jag gjorde det och hur jag påminde mig själv om just den saken just då.

Vi som sålt folkisbussen när vi blev föräldrar för första gången köpte en "ny" 2011 och åkte till Frankrike den sommaren. (Senare sålde vi den för livets andra Volvo, när just Mellan skulle födas, som vi fortfarande har kvar). Det blev Frankrike eftersom vi inte köpte ett hus på landet, något vi pratar om rätt ofta, och framförallt när vi åker förbi det där huset. hur hade livet sett ut då? Vilka hade vi varit? Vilka hade våra barn varit?

En gång 2019 som inte kändes

Alltså jag är ju en människa som känner allt. Allt känner jag. Så den gången när min chef under ett viktigt samtal sa "Det som är så bra med dig är att du inte är en känslomänniska!" fick mig att gapskratta inombords. Jag är en människa som känner allt och registrerar allt. Det är väl HSP-slängen jag har antagligen. Kan inte värja mig. Överanalyserar allt. Så jag kan inte säga gången när det inte kändes. Till och med vardagsmorgnarna känns, och jag älskar dem! Trots slitet, trots stressen. 

De gånger som inte känns:
Stunden i bilen när jag skjutsar Stora och Mellan till eller från träningen (fast joo, de känns, det är då vi lyssnar på fulradio och sjungskrålar i bilen med stark flockkänsla)

Så jag säger: Alla gånger jag dammsugit och skurat badrum under året - hatar att städa - är inte ens nöjd efteråt. Det är som att ett hus med tre barn i inte kan bli rent, men samtidigt orkar jag inte bry mig. Det känns som att det får ta några år innan det liksom går att upprätthålla en sådan renhet att man kan vara nöjd och att resultatet blir varaktigare än en halvtimme.

En gång 2019 som kändes

Jag tror att ett av de ögonblicken som mest och starkast etsat sig fast från 2019 är den stund där min syster och hennes J kommit till min fyrtioårsmiddag. Det är över huvud taget mitt starkaste minne från att ens fylla 40. När de berättar att de är gravida och att jag ska bli moster! Min syster står i vår soliga hall och hänger på J och fnissar som bara hon kan, klädd i en grön klänning. Efteråt tänkte jag att jag redan innan hon berättade förstod vad hon skulle berätta, men det är kanske något jag hittat på just i efterhand. Efter middagen sa dock vänner till mig "eller hur är hon gravid..." Ja, innan årets slut skulle jag bli moster och det blev jag när två (!!) bebisar föddes med akutsnitt i vecka 32 i slutet av oktober.

 Det var på vägen till Frankrike i somras hon och J släppte ytterligare en bomb, att de på ultraljudet fått veta att det var två bebisar inne. 

Gången som kändes 2019 - hela dubbelmostergrejen. Att få hälsa på dem på neo när de bara var någon vecka gammal, då grät jag vid bara åsynen av min syster som kom vaggandes ute i korridoren... Barn alltså vilken grej! Jag är så klar med det, men nu får jag ytterligare två att älska, få se växa upp och får också ge tillbaka en litenliten del av allt det där mina barns moster, min syster, gett till oss.

Det här var 2010!

För nio år sedan var jag en ganska färsk mamma som börjat få rutin på föräldraskapet. Samtidigt nojade jag en hel del, och hade ingen som den som jag är nu att spegla mig i. Året skulle egentligen inledas med att jag började på en ny skola, eftersom jag strax innan bebisleverans 2009 fick veta att jag skulle sägas upp p.g.a. arbetsbrist. Men i oktober fick Mannen ett nytt jobb i samma stad som vår lilla familj hade för avsikt att leva och eftersom det andra valet var en tidsbegränsad anställning 35 mil bort så kändes det som ett enkelt beslut att förlänga min föräldraledighet med lika lång tid som jag redan hade varit ledig typ. Det var ju ett bra beslut med tanke på var jag och barnet befann oss i just då. Över huvud taget så var jag under 2010 rätt nojig över det där med hur barnet skulle lära sig att äta (annat än bröstmjölk) och hur det skulle sova på nätterna. 2010 var sömnlöshetens år. Året präglades också en del av det där med börja-förskolan-ångest. I augusti började jag som gymnasielärare på min egen gamla skola och klev rätt in i en värld av gamla strukturer och mycket konstigt i väggarna. Men jag fick också roliga kollegor på köpet och trivdes så bra att jag är kvar nu nio år senare. Blickar jag bakåt var jag alltså precis 30 fyllda och hade fullt med tankar om framtiden som nu infriats. Nu är jag 40, fortfarande ganska trött även om jag sover gott på nätterna. Nu hoppas jag att jag kan vara den min syster kan spegla sig i.

Jämställdheten

Mitt livs viktigaste fråga tror jag. Den upptar typ all min tanketid. Den sitter i ryggmärgen och jag är ofta så arg att jag ibland önskar att jag inte kunde se mönster, strukturer och genussystemet för livet hade varit så mycket enklare och lättare då.

Men så tittar jag på mina barn eller mina elever och förstår att detta fortfarande är ett akut samhällsproblem.

• Förväntningarna
• Skillnaderna i uppmärksamhet, bemötande och möjligheter
• Villkoren
• Orättvisorna
• De dubbla måttstockarna
• Kraven
• Ekonomiskt, politiskt, socialt...
• Våldet
• And on and on and on...

Ingen kan ha undgått att detta upptar större delen av denna blogg. Jag kanske skulle bryta ned det till något mer personligt här. Hur gör jag med jämställdheten. Hur gör vi här hemma i Sockerbiten. Men det får bli mer utvecklat en annan dag. Jag är för trött, har en diskmaskin att tömma och fylla, medan min man är på styrelsemöte för lokala skejtföreningen. Jag har hämtat två barn, lagat maten, nattat tre barn och förhört ett fysikprov. Men å andra sidan så stod han hela lördagen i källaren och gipsade väggar och tvättade all tvätt. Vi gör 50/50 av hushållsarbetet, tror vi, men det är skillnad i vad vi gör. Vad vi har koll på och vad vi tycker är en rimlig nivå på saker. Patriarkatet ni, det är fan mäktigt. Men jag tänker inte låtsas som att jag vill gipsa väggar, jag gör mycket hellre ett pepparkakshus. Men just sådär är det. Jag måste också vara ansvarig för saker jag ogillar, bryta mönster för att lära våra barn att göra detsamma.

Ändock han tvättar och städar mest, jag handlar och lagar mat. Vi turas om att deltidsarbeta. Vi är precis lika ansvariga för gympapåsar, skridskor och läxor. Jag vet dock vad alla barnens kompisar och föräldrar heter och när alla fyller år. Det här emotionella arbetet alltså, det tär...

Det är jävligt mycket lättare att vara en bra pappa än att vara en bra mamma. Lägsta nivån möts liksom inte någonstans. Och så tänker jag på Mia Skäringers "No more fucks to give" och hur det som lästes högt ur de manliga "geniernas" självbiografier från scenen... och hur Skäringer hade varit inspärrad och fråntagen sina barn om hon ens yppat någonting av vad där stod. 

TV-året 2019

Jag har sett så mycket mindre teve än vad jag hade velat i år. Alldeles för mycket nyhetssändningar (jag måste sluta dubbelse nyheterna kl 21 och kl 22). Å andra sidan har jag sjukt dåligt minne. Jag kan typ i detalj återge vad jag såg på teve i sjuan, men har svårt att minnas vad jag har sett under detta år.

Jag minns att jag i influensadimman i januari såg "Sex education" som jag tyckte var såå bra!
Jag minns att jag nog därefter även såg säsong 1 av "13 reasons why" och gillade.
(Båda dessa hade jag velat se med elever!)
Jag minns att jag antagligen färdigsåg både "Vår tid är nu" och "The Handmaid's Tale" S1 och S2 under vårvintern.
Jag minns att jag och Mannen såg "Das Boot"-serien på SVT Play senare under våren och att jag tyckte att den var oväntat bra då den beskrev kvinnornas insats, synliggjorde motståndsrörelsen på ett vardagligt vis och även inkluderade lesbisk kärlek.
Jag minns att under sommaren var den stora teveupplevelsen "Babylon Berlin" som vi sträcksåg och älskade p.g.a. miljöerna, musiken, kostymerna och väldigt medryckande, inledningsvis knepig, intrig.

Nu under hösten har jag typ inte sett särskilt mycket teve alls, trots att flertalet tredjesäsonger av det jag redan nämnt har visats. Stora och jag har halvsett "Hela Sverige bakar", lite "Bonde" och lite "Så mycket bättre". ÄLSKAR Miss Lis tolkningar!!!

Nu är klockan snart 23, jag har precis skrivit klart jobbtexter till eleverna och är sugen på att se avsnitt 8 av "Innan vi dör" säsong 2 som jag vet är ganska platt, men ändå tillräckligt spännande för min svenska kriminalseriesmak. Men jag kommer att somna innan jag lagt huvudet på kudden.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter med serier jag hade velat ha tid och ork att se och följa. Ofta känner jag mig lite vid sidan av som inte sett storheter som Game of Thrones (har aversioner mot sådant ALLA andra älskar) eller Breaking bad (för våldsam), Peaky blinders (också för brutal) eller Mad men (det har bara inte blivit av).

Men okej, jag skulle i alla fall velat ha sett: "Russian doll", "The Crown", "Unbelievable" eller "La Casa de Papel".  Så mycket teve, så lite tid.
---
Tillägg eftersom minnet återvände under natten.
Vi såg "Bodyguard" och gillade spänningen och även första säsongen av "Störst av allt" som jag skrev om här. Jag såg Eagles också, medan jag gjorde middagsmaten... men saknade mest bara SKAM!

Decemberlistan

För att blåsa i liv i en nästan insomnad blogg hoppar jag på fina Jennys decemberinitiativ. Så för varje dag i december ska jag författa ett inlägg. Jag vet ju att jag kommer att misslyckas, men med Jennys lista kommer förhoppningsvis några inlägg skrivas, kanske till och med på rätt dag. Jenny som jag så gärna skulle vilja träffa igen... någon gång, någonstans kanske det skulle vara möjligt. Tills dess författar vi blogginlägg.

1. TV-året 2019.
2. Jämställdheten
3. Det här var 2010!
4. En gång 2019 som kändes.
5. En gång 2019 som inte kändes.
6. Det här var 2011!
7. Den här färg-personen är jag (tänker då på DISC-testet)!
8. Det här var 2012!
9. Blev livet som jag trodde?
10. Min inredning.
11. Det här var 2013!
12. Julklapparna 2019
13. Året genom Instagram 2019.
14. Livets tre sliding doors-ögonblick.
15. Det här var 2014!
16. Helgen som gick
17. Efter studenten…
18. Måndagen som gick.
19. Dumpa din kille!
20. Det här var 2015!
21. Min klimatpåverkan.
22. Det här var 2016!
23. Nyårslöftena
24. Det var det där med fler barn…
25. Det här var 2017!
26. Vännerna
27. Bok-året 2019
28. Det här var 2018!
29. Nyårslöftena jag absolut ska hålla 2020.
30. Mitt allra första blogginlägg
31. 2020 kommer att se ut så här…

Sagoträdet ropar

Så sitter vi i bilen på vägen hem från återvinningscentralen dit vi åkt två vändor under lördagen med hyrsläp för att återvinna allt som inte containern fick med sig förra veckan. (Äntligen kan vi ha bilen i carporten!!) När vi svänger av motorvägen bestämmer vi högt att vi nu inte ska ha ett projekt på minst ett år! Minst! Ingenting är ens i närheten av färdigt här än. Och det kommer det förmodligen heller inte vara förrän långt efter jul. SUCK! SUCK DUBBELSUCK!!

Det tar en timme så surfar vi tapeter... Och mäter att det är fyra meter högt i tak i vår trappa och att vi nog inte kan tapetsera där själva.

Pizza, kylskåp och balkonger

Vad har du inte ångrat i ditt liv?
Det finns inget specifikt jag ångrar, mer än alla timmar jag slösat på kroppshat och tonårsnojor.

Vilka är de tre bästa pizzaingredienserna?
Chèvre, honung och valnötter eller oliver, kronärtskockor och parmesan.

Det här gör mig stolt över mig själv:

För några veckor sedan gjorde jag en övning med eleverna där de fick skriva på post-it-lappar vad de var stolta över med sig själva. Jag fick göra en modellerande lapp och skrev: Jag är stolt över min empatiska förmåga!

Hur ser det inne i ditt kylskåp just exakt nu? (Öppna, fota, klart!)

I urval uppifrån och ned:
Har inte handlat sedan i söndags, men det ser rimligt fyllt ut ändå. Överst har vi frukostgrejer som smör, ost och pålägg, sedan blandad hylla med typ sylt och marmelad, men där står också andra aktuella mejeriprodukter.  Sedan en hylla med blandade glasburkar som är mer lunch- och middagsbetonade. Salsa, Dijonsenap, chipotlepasta, chutney etc. Sedan en smal hylla med matlådor. Därpå två matlådor och liter förpackningar med mjölk, yoghurt och juice liggandes. Sedan en låda med grönsaker och underst potatis, morot och lök. I dörren ses överst buljongtärningar, sedan blandade flaskor med alltifrån pannkakssirap till soya. Sedan frukostförpackningar och nederst ketchup, rödvin och en dressingflaska från Frankrike.

Vad är din relation till balkonger? 

Älskar balkonger! Vi har en, som vi dock aldrig använder, vilket beror på krånglig dörr. Men en mysigt inredd balkong med växter och belysning och någor härligt att sitta i är ju helt underbart! Skulle gärna sitta på vår balkong på kvällarna och tjuvkika på gatans lilla folkliv.

Varför har du aldrig byxor?
Det har jag ju alltid. Nästan! Men det som får mig att välja bort dem är obekväm midja, tack och lov för mom-jeans-trenden just nu som innebär hög midja och rymliga lår!

Tycker du att du är snygg?
Efter ett glas vin eller på en sommarkväll efter en dag i solen - helt okej! Men oftast tycker jag ju inte det. Men det är okej ändå.

Livet i Sockerbiten hösten 2019

Hösten 2019 kommer att gå till historien som ännu en renoveringsperiod. (SUCK!!) Vi som köpte ett hus som var ganska klart (HAHA!) Just nu lever vi i smått kaos där carporten är fylld upp till taket med allt utrivet bröte och vi vadar i "källargrejer" uppe i huset. Läs återvinning i påsar på köksgolvet, alla jackor, skor och väskor i hallen (som vi normalt har i tvättstugans groventré i källaren) alla linneskåps- och städskåpsgrejer etc. etc.

Allt är utrivet, verkligen allt. Vi har upptäckt att två golvbrunnar i källaren inte var förbundna med några rör över huvud taget (Hej "dolt fel" - orka!) och därför har vatten som hällts ut där i princip bara runnit ut under huset. 

Vi har hittat innerväggar i ett av rummen som bara var uppmurade block bakom ett tunt lager puts och plastfärg. Allt är borta nu, all platsfärg i HELA källaren. 

Betongbilen var här i går och gjöt nytt golv i ett av rummen och rören är omdragna för en ordentlig tvättstuga. Den excentriske byggnadsvårdaren som ska ta sig an fönster och källardörr har fått upptaget och varit här och mätt och grejat.

Det är lååååång väg kvar. 

Vi är i alla fall fortfarande gifta även om just sådana här gigantprojekt sliter på en familj och en relation där ambitionsnivåerna är helt olika till insats. (Hej könsroller!)

Jaja, i helgen som gick bestämde vi att vi skiter vi i allt kommande helg och efter Storas debut i tävlingssammanhang i gymnastik drar vi på hotellnatt med hela familjen för att besöka Polarmuséet i Gränna och för att äntligen på se utställningen om Andrées expedition.  Mannen och jag fastnade för den när vi båda läste Uusmas bok för flera år sedan. Då lyssnade Mannen på P3 Dokumentär om nämnda expedition med Stora och Mellan och sedan dess har de längtat till muséet. 

Jag längtar tills allt är färdigt med källaren och kaoset lägger sig. När vi kan börja tvätta som vanligt, använda badrummet som vanligt och slipper vada i alla grejer över allt.

Augustilista

Jag längtar efter:

Höstmys. Tända ljus, varma koftor och kvällar i soffan.

Jag är ledsen över:

Svenska skolsystemet, nedmonteringen av vår gemensamma välfärd och övertron på NPM som styrincitament i det offentliga. Alla sverjevenner som oroar sig för sverjekollapsen, här har ni en kollaps att oroa er för.

Jag längtar efter:

Barnens små ofödda kusiner.

Jag äter helst: 

Smakrik mat med mycket grönt och ost. Pizza, tacos i varierade former, plock som meze och tapas. Grillad mat. Matiga sallader. Bröd. Pasta.

Jag ser fram emot:

Att bli moster i vinter!

Jag läser:

Just nu ska jag välja om jag ska läsa Björnstad, En droppe midnatt eller Pappaklausulen. All svenska män. Men två av romanerna finns planer på att inkludera i undervisningen.

Jag är stressad över:

Att få ihop vardagspusslet med tre barn och två föräldrars skilda behov. Att räcka till.

Jag lyssnar helst på:

P1 och mina egna blandlistor på Spottan.

Jag drömmer om:

Att vila, ha lugn och ro. En vacker trädgård!

Jag blir nostalgisk av:
Allt! Att vika ihop mina barns bebiskläder och ge bort till syster.

Sommaren 2019

Resor och semester
Har du varit utomlands? Ja, i södra Frankrike.
Var i Sverige har du varit? Mest hemmavid och i Skåne och Östergötland.
Hur länge varade din semester? 53 dagar för att vara exakt.
Har du badat i havet? Ja, i Atlanten och Östersjön.
Har du badat i någon sjö? Hm, nej, det tror jag faktiskt inte. Doppat fötterna räknas väl inte.
Bästa resan i sommar? Frankrike ToR


Festande
Hur många nyktra dagar har det blivit i sommar? De allra flesta, visserligen en hel del vin och cava/prosecco, men inte så att jag varit direkt onykter. Salongis på sin höjd.
Bästa krogen? Nån fransk som jag ej kan namnet på.
Sommarens bästa drink? Aperol och Schweppes Russian. Iskall Sangria.
Har du druckit alldeles för mycket någon kväll? Näe inte alls. Avskyr sådant!
Bästa utgången? Nån kväll med vänner på uteserveringen hemma i stan.
Har du varit på någon festival? Nej, inte ens den lokala stadsfesten, haha!
Gick någon kväll överstyr? Inte det heller. Är man tråkig eller 40?


Shopping och kläder
Bästa inköpet i sommar? Jag vet inte ens om jag köpt något klädesplagg. Några reafynd på Åhléns-rean innan semestern, 70% på Carin Wester.
Sämsta inköpet? Det jag inte köpte, en frottéponcho som alla andra i min familj köpte, men inte jag. Hade varit praktiskt och varmt på stranden.
Vilka kläder har blivit mest använda? De jag fyndat i LWL- eller COC-grupperna på Fejan.
Vilka solglajjer har du kört på? De jag haft de tre senaste somrarna, ett par svarta Pilgrim.
Osminkad eller sminkad? Osminkad såklart!
Vilken bikini/baddräkt har du kört på? Alternerat mellan tre gamla baddräkter, en blå från Kappahl, en prickig och en blommig från Åhléns. Baddräkt är grejen!
Favoritskor i sommar? Espadrillos och flipflop


Mat
Har du grillat i sommar? Jadå, halloumi och spetskål.
Vad har du helst velat grilla? Halloumi och spetskål.
Sommarens maträtt? Grillat är godast.
Vilken har varit den bästa glassen? Alltid Sandwich, men har faktiskt inte ätit så mycket glass. Öländsk citronglass icke att förglömma förstås!
Det äckligaste du ätit i sommar? Äter helst inte äcklig mat, så jag har inget att svara.
Har du varit på kräftskiva? Nej, och det är inget jag saknar heller. Föredrar räkor.


Sommarens bästa...
Bok? Jag har typ läst tre böcker. De var helt okej alla tre, men inga jag rekommenderar särskilt.
Musik? Min årslista på Spottan, fylld med blandad musik. Laleh, Maggio, Billie Eilish, Moonica Mac, Timbuktu, Kvinnohjärtat, LOVA m.fl. - mest svenskt obv.
Väder? Sol, sol, sol är väl ändå att föredra?
Datum? Inget speciellt faktiskt...
Vän? Har många fina! Glad att jag återknutit kontakten med en person som sa upp sig från jobbet.
Film? Har knappt sett film faktiskt, mer än de som visats på tv?
Tidning? Har nog inte läst mycket tidningar, nej, mer än lokala morgontidningen.
Färg? Gul! (Eller silikatfärgen vi just målar källaren med...)
Klädesplagg? Klänning! Morgonrock!
Smink? Inget alls, men avrundade sommaren med nytt, matt, rött läppstift och matchande nagellack.
Minne? Sangria sittandes med familjen på terrassen på altanen till huset vi hyrde i Frankrike.
Godis? Har nog inte ätit så mycket godis nej, men köpte Pingvinpastiller och Toblerone med mig hem på båten mellan Danmark och Sverige.
TV-program? Sett en enda serie, Babylon Berlin. Tyckte mycket om! Dekadent 20-tal!
Reklam? Sådan undviker jag helst...
Sommarlåt? P1:s jingel till P1 Sommar
Artist? Molly Sandén har nog varit den mest älskade i detta hushåll denna sommar, Lilla ville byta ut mig mot henne efter att hon sett "Allsång på Skansen".

Övrigt
Har du varit singel i sommar? Nej, fortfarande gift.
Sommarens soundtrack? Finns på Spotify och innehåller ovan nämnda blandning.
Sommarens höjdpunkt? Att vi tog oss till Frankrike och hem utan bekymmer.
Hur har du hållit formen? Har ingen sådan. Försöker inte hålla den. Den är jämn och fin typ. Så trött på kroppshat. 
Har du träffat några nya människor? Jamen, bondat lite mer med en småbarnsfamilj längre ned på gatan. Ätit middag ihop och så, och konstaterat att vi liksom gillar varandra.
Förlorat någon vän? Hoppas inte!
Har du tältat? Nej, det har jag inte. Men planerat för tält i höst.
Har du varit vaken en hel natt? Nej, tack och lov inte!
Har du råkat ut för någon olycka? Tack och lov inte det heller!
Ditt favoritställe den här sommaren? Har kommit fram till att hemma ändå är bäst!
Vad har varit typiskt för dig denna sommar? Tröttheten, men också att jag varit typ glad. 
Vilka vill du ska lägga upp denna på sin blogg så du kan läsa om deras sommar? Den där om Jenny, om hon orkar, fast hon har liksom redan sommarbloggat en massa. Älskar att läsa det!


Och sist men inte minst - klistra in sommarens bästa bild längst ner i inlägget.

Jämt skägg mellan dessa två. Båda från Öland, natt efter vänners 40-årsfest + under loppisrunda.