Pjuh!

Det är varmt. Så varmt. Det är slutet av juli och mer än halva sommaren har runnit iväg. Vi drog med husbilen och tre glada barn till Frankrike innan midsommar och kom hem med bedrövelse efter bara två veckor. Läckande taklucka, byte av samtliga däck, borrelia i Paris för Stora samt oljeläckage som vi faktiskt lagat precis innan vi åkte till en helt ohemul summa. Men vi hade det bra! Storstad, strand och släkt. Det var väl bara att avslutet blev lite hastigt och (o)lustigt och att det kändes jäkligt nervigt att köra 220 mil hem med en bil som läcker olja. Vem vill bli stående med barnen på autobahn liksom? Vi sa att vi kommer skratta åt det om 10 år, men det verkar som att vi redan gör det.

Nu ett mellanspel hemma i mer än 30-graders värme där vi betar av traktens samtliga badplatser och mest gör ingenting på dagarna tills barnen slår hjälp varandra och vi då måste utrymma huset. Pappan jobbar. Men snart drar vi till Gotland och sedan vidare till västkusten eller Danmarks västkust. Vi kramar ut det mesta ur sommaren. Besöken har avlöst varandra. Det blir gärna så när man bor i en sommarstad dit alla har vägarna förbi eller vänder hem för att hälsa på sina föräldrar. Det är fint och härligt på alla sätt och vis, men samtidigt tar det på krafterna att alla tror att man sitter här och inte gör någonting (vilket jag iofs nyss skrev att vi gjorde, men riktigt så är det ju egentligen inte) och de bara ska hälsa på lite. Fixa middag och fikor till alla som annonserar sin ankomst. Jag måste bli bättre på att säga nej, när jag känner nej. Men det är fan svårt!

Sommaren är ju hur fin som helst, men i det ljumma vattnet och kvällarna som aldrig tar slut, står klimatångesten i kulissen.

Nej, usch vilket negativt inlägg. Vi har det bra! Några tvåårssammanbrott om dagen bara. Men annars går det bra.