P1 dokumentär och P3 dokumentär

Det finns inget jag tycker så mycket om att fördriva tiden med som att lyssna på radiodokumentärer. Ja förutom att umgås med familj och vänner, vara i naturen, fika eller stirra upp i himlen från hängmattan...

Nu har jag på en vecka lyssnat till två dokumentärer som får mig att noja för barnens uppväxt och möte med världen utanför hemmet. Den om mordet på John Hron och den om Instagramupploppen. Harregud vad gör man som förälder om det är sådant fysiskt och psykiskt våld är en del av ens barns vardag?!

Hur gör man som förälder för att få sitt barn att berätta, och inte som John Hron tiga om övergepp och hot. I John Hrons fall så blev ju hans civilkurage hans död, hans mod och hans empati ledde honom rakt mot ännu mer våld och död. Jag grät och hulkade högt när jag lyssnade på dokumentären. Och jag mindes den sjuka tid när rädslan för skinnskallar var verklig. När de avbröt vår klassfest, misshandlade en kompis med en flaska, jagade min bästa vän så hon fick fly och gömma sig. Hur polisen sedan hemma hos henne uppmuntrade att inte anmäla, för då väntar de på dig när du minst anar det. Sådan sjuk tid, mitten på 90-talet.

Instagramupploppen är ju inte lika magstarka som berättelsen om John Hron, men jag räds drev och falska rykten som kan uppstå som kan förstöra en ung människas liv. Jag räds flockmentaliteten, hämndbegären och hur de sociala medierna kan förvrida sanning till lögn som får ödesdigra konsekvenser. Hur enkelt en människa kan utge sig för att vara någon annan, hur enkelt man med falska ord kan förstöra relationer och människor. Hur enkelt det verkar vara att ta till våld. Skrämmande.

Helst vill jag bara låsa in mina barn, hemskola dem till universitetstiden och enbart låta dem umgås med kravmärkta barn. Det funkar inte så va?

Livet i sockerbiten våren 2015

Det rinner mycket vatten under broarna, läs: lång tid mellan blogginläggen, när bloggerskan är en gymnasielärare och ska avsluta en termin samtidigt som hon och hennes man ska rådda massa husarbete och fatta stora beslut.

Men nu!

Är ny förskoleplats jatackad för lillebror.
Har storebror varit på tre inskolningsträffar med sin förskoleklass, vilket gett föräldrarna visst hjärtnyp.
Är firma kontrakterad för dränering, markstensläggning och gjutande av carportgrund.

Vi är dock helt mentalt slut i den här familjen. Vi är vid gott mod, men orkar inte göra upp stora planer för sommaren eller boka upp oss. Det har varit så mycket nu, under lång tid.

Vi ser inte fram emot en sommar utan trädgård, men gläds åt att vi faktiskt har en balkong, som vi aldrig nyttjar mer än på nyårsnatten eller när vi vädrar mattor, men som kommer väl till pass nu. Vi satsar på att göra den mysig och ombonad för sommaren.

Det är så många bollar i luften just nu... Vi behöver vara lediga och "bara vara". Barnen har knappt fyra veckor kvar på den älskade förskolan. Det gör ont, men det får gå. Jag bara hoppas att allt ska bli till det bästa i höst, med nya sammanhang och nya relationer, för oss alla.

Jag undrar hur jag kommer att se tillbaka på den här våren? Och hur det känns där på andra sidan sommaren i augusti?