Aj, kroppen!

Aj, kroppen!

Tre graviditeter från hösten 2008 till vintern 2016 har satt sina spår. Kroppen är långt ifrån vad den varit, om den nånsin varit, och den förtjänar omsorg. Den behöver bli stark för att orka och hålla sig frisk. Jag vill inte börja få ålderskrämpor redan i fyrtioårsåldern och eftersom jag vet att onda knän och leder går i släkten vill jag förebygga det så gott det går, men då måste jag träna. På riktigt träna. På allvar träna. Träna rygg och mage. Bli stark och få ork. Och jag är ingen träningsmänniska!

Jag har, på allvar, aldrig kommit in i det som en sådär självklar grej som det verkar vara för andra, ungefär som att äta, sova, bajsa... och träna. Jag har simmat, jag har gympat och till och med tagit mig runt i ett löplopp efter graviditet två. Men jag hatar att springa! Hatar! Samtidigt är ju det den ultimata träningsformen eftersom den kan börja och sluta hemma, är ganska billig ("bara" bra skor) och kan utföras när som helst veckan runt typ. Men det räcker ändå inte för att motivera mig!

Jag skulle behöva gå ned några kilon, för att kläderna ska sitta bekvämare, men hej, egentligen skiter jag fullkomligt i siffror på en våg. Vi äger inte ens en våg. Och jag kan gå upp i vikt om det är så, om det är muskler vi talar om, för jag vill orka! Jag vill vara stark och leka med mina barn. Jag vill vara stark och orka! Vara en förebild! Idag trodde jag naivt att jag kunde volta i de romerska ringarna på lekplatsen, haha. Men vad coolt det hade varit om jag faktiskt hade kunnat det!

Jag ser människors före- och efterbilder då och då i flödena i de sociala medierna och tänker att jag kanske skulle kunna vara en av dem. En av dem som faktiskt tränade och mådde bra av det, men jag vet inte ens var jag ska börja. Eller hur.

Jag tror, jag vet, att jag på något sätt lider av dåligt kroppssjälvförtroende, alltid har gjort, jag har aldrig känt att jag och kroppen är en, att den är min och att den samarbetar liksom. Jag vet att jag ska vara snäll emot den, att den är fantastisk och att den gett mig tre fantastiska barn!!! Men jag kan liksom inte ens med att göra situps i vardagsrummet om Mannen skulle se på, för det känns inte alls bekvämt. Jag vill inte springa med någon annan. Jag vill inte se bortkommen ut på ett gym. Just nu tror jag att jag ska köpa en mountainbike när mina fogar har läkt samman bättre och cykla själv i skogen, men hej, hur vet jag vilken cykel jag ska skaffa mig och hur? Jag skulle nog behöva en snäll PT, men det är jag för snål för. "Kära Bullen vad ska jag göra?"

Älskade mellanbarn!

Mitt mellanbarn! Det spralliga, glada, livslyckliga med ständigt nära till gråten och en riktig drama queen med stora känslor och stora ord. Det kluriga, underfundiga och retsamma. Han med längst radie från sina föräldrar, orädd med stora rädslor. Han som nästan är född till att axla mellanbarnsrollen.

Igår var det skärtorsdag och du klädde glatt ut dig till min förvåning, till och med redan innan föris, med smink i ansiktet och allt. Du laddade för eftermiddagen sedan arla morgonstund, men efter besök hos grannen österut och öster om östra grannen var du nöjd med en tablettask, en dumlekola och en klubba. Sedan kom du hemskuttandes med ditt paraply och där när du skuttande sjungandes bakom häcken tänkte jag där jag stod i ytterdörren smygandes på dig och din bror att jag ville spara ögonblicket för evigt. I prickig tröja, med prickigt förkläde och prickar på kinderna så treårssjälvklar. Du satte dig vid köksbordet och åt raskt upp allt. Sedan var du nöjd. Dig älskar jag mer än livet, dig ska jag älska hela livet!

I kassan på Konsum

Står i kassakön på Konsum superstressad med Lilla och Stora i bilen utanför. En krum gammal gubbe med rollator säger att jag gärna få gå före honom. I nästa andetag säger han att han ändå har hela eftermiddagen på sig. Sedan kommer det. Min fru dog för tre månader sedan och jag har det ändå så ensamt. Och så hinner han berätta för mig att han bor i den närliggande lägenhetsområdet och där har de bott i samma lägenhet i 60 år. Den sista stroken hon fick var två minuter lång och tog hennes liv. Nu är han ensam kvar, med fiskpinnar och mazariner i rollatorns lilla korg. Så fort ett helt liv släcks och lämnar en människa ensam kvar. Så ensam att man låter andra gå före i kön, bara för att få samtala lite och dra ut på inköpsrundan. Då blir eftermiddagen lite mindre lång.

Lilla Lilla

Vi känner varandra ganska bra nu. Jag kan tolka dina ljud och uttryck. Vi börjar får rätsida på dygnet och jag vet nu att du behöver rapas varje gång du ätit, att du helst sover på sidan som ett L på sned och att du helst äter varannan timme. Du är väldigt tålmodig och kan vänta längre! Du vill ha något mot pannan eller runt huvudet för att somna när du är övertrött. Du är lugn och nöjd för det mesta, men två kvällar i rad har du för första gången under ditt livs sex veckor skrikit lite mer än ett enda "uäää" som annars hörts när bröstet är nära, men inte tillräckligt snabbt. De milda skriken har nog handlat om både hunger och övertrötthet eller så är det det s.k. femveckorssprånget som gör sig påmint, vi vet inte. Varannan dag är du lik Stora, varannan dag Mellan och däremellan har du ett helt eget utseende. Det händer att du faktiskt somnar på egen hand i vagnsinsatsen eller babysittern bara för att jag har fullt upp med dina bröder, som avgudar dig! Tänk att du kom till oss, just du, till just oss. Kärlek större än livet självt!

Ett av mitt livs alla soundtrack

Våren 1995 släpper kent sitt första album, "kent" och jag går den sista grundskoleterminen när skivan kommer och får lyssna på något som jag upplever som helt nytt. Som ingenting jag någonsin hört förut. Om och om och om igen lyssnar jag till "Blåjeans" och "När det blåser på månen" och jag vet inte då att jag 14 år senare ska få en son med namnet som albumets sista spår. Jag går klädd i pappas bröllopskavaj i brun smalspårig manchester och blåvita retrosneakers. Jag längtar efter att bli stor och spelar antagligen vuxnare än vad jag är när jag sitter på stadsbiblioteket och skriver ett arbete om Moa Martinson i svenska. Eftersom jag inte har så mycket pengar har jag bandat kents album från en kompis skiva och jag ertappas där på biblan med freestylelurar i öronen av min svensklärare. Jag blir senare övertygad om att det därför min femma i svenska ryker. Kanske är det en efterhandskonstruktion, men jag tröstar mig i flera år med att det inte gör något för det handlar ju ändå om musik av kent.

Ett år senare, våren 1996, går jag första året på gymnasiet när "Verkligen" släpps och jag lyssnar fullständigt sönder "Kräm" med raderna "Jag vill ha din ryggrad här, fäst den i mig, jag är alltid tryggast när, du är en liten bit ifrån, en rörelse i ögonvrån..."  och sörjer första gymnasieförhållandet som tagit slut redan under höstterminen. Jag har en hemsydd väska i möbeltyg och utsvängda jeans. Jag åker till USA med familjen för att hälsa på min farbror och firar där min sjuttonde födelsedag och jag lyssnar på kent (och Alanis Morrisette) i mina lurar, och under sommaren spelar de på Hultsfredsfestivalen och vi är där, både hon som lät mig banda skivan och han som gjorde slut med mig.

Ytterligare ett år senare, 1997, kommer "Isola", det album som många, flera år senare hävdade, är deras bästa. Jag träffar Mannen och lider inte längre av olycklig kärlek, så denna release går relativt obemärkt förbi i livet just då. När jag går på universitetet ungefär fem år senare så blir "Celsius", den låt jag alltid gör mig i ordning till hemma innan förfesten.  Och "747" kommer för alltid vara en av de bästa, verkligen bästa, låtarna med rader som "Du är värd att dö för, ni kan skratta om ni vill, håna oss, vi rör oss, ni står still" som liksom fångar själva essensen av kent. Utanförskapet och att kunna ta revansch från underläget. Och så kärleken ovanpå det!

Under mitt första år på universitetet kommer 1999 "Hagnesta hill" med ett litet nytt sound och jag finner vänner som älskar kent lika mycket som jag. Vi lyssnar sönder "Kungen är död, "Kevlarsjäl" och "En himmelsk drog".  Följande år släpps "B-sidorna 95-00" och jag sitter på golvet på förfester i studentlägenheter och dricker billigt rödvin och av någon konstig anledning så blir en nära vän förälskad i mig trots att jag är tillsammans med Mannen sedan tre år tillbaka. Låten "Chans" påminner om den tiden med rader som "Och i ett ögonblick då allt står still så får jag en chans att säga allt det jag aldrig sagt, så får jag en chans att ge dig allt det du aldrig haft. Men var för feg. Det finns ett enkelt svar. Du är varm när jag är kall. Du tar så lite plats. Jag tar all." Låten "Spökstad" beskriver uppväxten i hemstaden med rader som "Jag är född i en spökstad, där alla vet att jorden är platt. Jag växte upp i en spökstad där torget blir ett slagfält varje natt. En dröm för dej, en dröm för oss som längtar efter nån som håller om oss hårt. En lögn för mej, en lögn för oss som väntar på svaret som vi aldrig kommer få. Tror du att kärleken är som sångerna vi hör?" Men avgjort bäst är ändå "Utan dina andetag" som blivit låten som sjungits på såväl vänners bröllop som på efterfester, med rader som "Jag vet att du sover känner värmen från din hud, bara lukten gör mig svag, men jag vågar inte väcka dig nu. Jag skulle ge dig allting du pekar på, men bara när du inte hör vågar jag säga så. Jag kan inte ens gå utan din luft i min lungor, jag kan inte ens stå när du inte ser på och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag. Min klocka har stannat under dina ögonlock fladdrar drömmarna förbi, inuti är du fjäderlätt och vit. Och utan ett ljud mitt hjärta i din hand. Har jag tappat bort mitt språk, det fastnar i ditt hår." Kent spelar i studentstaden och vi är där, vi som sitter på golvet och dricker billigt rödvin.

Sedan blir jag vuxen tillsammans med Mannen som lär sig att tycka om kent och som älskar "Vapen och ammunition" som kommer 2002 med låtar som "Socker" och "Kärleken väntar" och sist men inte minst, det som kunde vara Sveriges nationalsång "Sverige" med rader som "Sverige, Sverige älskade land, en tiger som skäms, jag vet hur det känns. När allvaret har blivit ett skämt, när tystnaden skräms, vad är det som hänt? Välkommen, välkommen hit, vem du än är, var du än är. Duka din veranda till fest, för en långväga gäst, till landet "Lagom är bäst". Vi skålar för en midsommar till, färskpotatis och sill, som tiden stått still." Jag ligger i en solstol på Kreta på familjesemester med mamma, pappa och mina syskon och har albumet i lurarna och lyssnar hela tiden.

Tre år senare är jag verkligen vuxen och 2005 kommer "Du och jag döden" med låten "Mannen i den vita hatten (16 år senare)" som kunde varit skriven om mig och Mannen då vi sju år tidigare tog studenten tillsammans. Hela texten är helt fantastisk men nöjer med mig raderna om oss: "En bänkrad i en rastlös sen april. Jag tittar över axeln och ser dig blinka till. En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång. Och du och jag håller andan och håller händer i språnget. Det är inte så långt hem". Jag ser vår skola framför mig, jag ser oss, tydligare än något annat.

Det blir 2007 och "Tillbaka till samtiden" släpps. Min musikkonsumtion har blivit digital men jag köper ändå albumet och går på en magisk spelning i Globen med en studentkompis som flyttat till huvudstaden och ger mig en biljett i present. Han är namne med bandet och jag minns att jag grät större delen av spelningen och att jag ringde upp min skrivbordskompis på nya jobbet i hemstaden och lät honom höra 747 med värdelös mobiltelefonsljudkvalité. "Tillbaka till samtiden" har många sjukt bra låtar, med textrader som berör, "Du har tänkt allt som sagts om mig. Du kan tro allt du hört om mig. Du kan ställa frågor om sanningen. Finns det en eller finns det tusen?". Jag rastar vår nya hund, med albumet i lurarna och går gatorna i hemstaden upp och ned och lyssnar, lyssnar, lyssnar.

Jag köper "Röd" som släpps 2009, och lyssnar på "Taxmannen" på repeat men där någonstans går kent och jag skilda vägar. Jag har blivit mamma och har ett barn som hoppar i hoppgunga mellan sovrummet och vardagsrummet. Jag lyssnar, men inte som förut. Inte förrän "La Belle Epoque" kommer på albumet "Tigerdrottningen" 2014 så hittar vi varandra igen. Jag lyssnar mest på de gamla låtarna och de gamla skivorna.

Kent är verkligen bandet jag blivit vuxen med, från osäkra tonår till säkra barnfamiljsår. Oavsett känsla och sinnesstämning finns alltid den rätta låten, med de rätta textraderna. Självklart kommer jag att försöka få biljett till deras avskedsturné. I någon svensk stad.

8 mars

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?

– Egentligen sammanfattas allt väl av Sveriges övergripande jämställdhetspolitiska mål:

• En jämn fördelning av makt och inflytande. Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva medborgare och att forma villkoren för beslutsfattandet.
• Ekonomisk jämställdhet. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut.
• Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjligheter att ge och få omsorg på lika villkor.
• Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.

Vilka feministiska frågor saknar du i dag?

– Rätten att få vara precis den man är utan att dömas, vilket såklart gäller både kvinnor och män och alla andra. Att kön inte behöver vara det ena eller andra utan hela spektrat.

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

– Likhetsfeminismen, d.v.s. vi är mer lika varandra än olika. Biologin förklarar inte de orättvisor som finns.

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

– Särartsfeminismen. Nej, orättvisorna upphör inte för att kvinnor anses bättre/gulligare/snällare eller för att vi bestämmer att om vi bara uppvärderar cupcakesbakandet så går allt bra. 

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?

– En enad front – åtminstone i vissa sakfrågor – hade kanske kunnat åstadkomma verklig förändring.

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? 

– Kronlöf-systrarna! De är smarta och roliga och jävligt vettiga. Den sextonde mars är de tillbaka i SVT. 

Ett feministiskt citat som inspirerar mig:

– "Var besvärlig, ta plats. Höj din röst och backa inte. Vi håller varandras händer när det blir läskigt." Karins Konstgrepp