Jag gjorde det. Jag sökte en rektorstjänst på min egen skola. Utan att ha utsikten att ens få den eller kallas till intervju och utan att egentligen vilja ha den. Tjänsten alltså. Jag är rätt övertygad om att man inte ska bli chef på sin egen skola, inte för att man inte skulle kunna göra ett bra jobb utan för att allas redan existerande relationer blir så konstiga när makt förskjuts och så vidare.
Jag uppmanades av flera på jobbet att söka och fick ett infall. Passade på att breda ut mig, om hur vår skola skulle kunna fungera så mycket bättre, på 10.000 ord. I bästa fall, hoppades jag att det kunde lett till, en timmes samtal mellan fyra ögon med vår högste chef, i nästbästa fall tar han intryck av något jag skrivit, tänkte jag.
Min ansökan var både ett sätt att flåsa honom i nacken och få honom att bekänna färg. Jag respekterar 120% om han väljer en meriterad person utifrån, men väljer han en "skön snubbe" inifrån organisationen som lika gärna kunde varit jag när vi jämför meriter, då vet jag. Då vet alla.
Jag vill egentligen inte bli chef, jag vill undervisa, men det är ju just det - tänk att få leda en skola där lärarna ges förutsättningar att göra ett skitbra jobb. En skola dit elever och lärare längtar, en skola som är en skola för de som ska vara där, elever och deras lärare. Det vore något att leda.
