Åtta år på en kväll.

Ja, harregud, en önskar ju att en kunde hålla i tiden. Samtidigt som jag blir galen hundraörti gånger om dagen på alla "mammamammamammamamma", att en inte ens kan kissa i fred och att om jag blinkar en sekund har typ "någon" strimlat en dagstidning, byggt en koja av filten jag nyss plockade från golvet och vek ihop eller vänt upp och ned på närmsta legolåda.

Men! I jakt på barnfilmer vi inte sett på länge anslöt vi en "gammal" extern hårddisk till teven och där fanns förutom Astrid Lindgrens samlade verk även fotografier sedan nittonhundrakallt, i alla fall tolv år tillbaka i tiden. Storsonen och jag började med att titta på det här, var vi befann oss för fem år sedan och vi skrattade så fint åt de korta filmerna på när han lärde sig att dyka och simma under vatten. Sedan såg vi det här, när lillebror kom till världen, för att sedan titta på bilderna från hans egen födelse och tiden som följde där på. Jag var så ung, vi var så unga och vi ser så fantastiskt lyckliga och oförstörda ut. Jag försökte beskriva den obeskrivliga storheten i att bli förälder för första gången för honom och vi pratade om hur mycket som hänt sedan dess. Vi återsåg vårt gamla hem och tittade på flytten till huset. Vi skrattade och ååå:ade, alldeles hänförda över livet. Hur vi gått från två till fem, hur vi bytt lägenhet mot hus, hund mot katt och alltalltallt som hänt så snabbt. Dagarna må vara långa som förälder, men åren så oförklarligt korta.

När jag sedan stängde av teven, efter filmen vi slog på efter alla bilder, så kom plötsligt och överväldigande alla hans känslor. Storgråt. Hulkandes och snorandes försökte han först säga att han bara ville gråta och att han inte förstod varför. Men efter en stund så kom han fram till att se bilderna över sitt åttaåriga liv gjorde honom både sentimental och framtidsrädd. Han vill stoppa tiden nu! Han vill inte bli stor! Han vill kunna gå tillbaka i tiden och få den där lillebrodern igen, lära sig simma, krama sin hund och bo i gamla lägenheten. Gråten höll i och han beskrev hur känslor för honom numer är så många, så starka och ibland motstridiga, glad inuti och ledsen utanpå, eller tvärtom. Hur han älskar oss alla och hur han vill stanna tiden för att vi fem alltid ska ha varandra.

Älskade, älskade barn, som du kan uttrycka dig, som du kan fånga det jag själv försöker fånga med ord och måtte du alltid, alltid, ha sådan kontakt med dina känslor och förmå uttrycka dem!!! Måtte du alltid vända dig till mig med dina tankar och känslor! Måtte vi alltid kunna prata om allt, allt som är svårt och allt som känns. Ibland tänker jag HSP, men kanske är det bara helt vanlig utveckling. Det spelar i alla fall ingen som helst roll, jag älskar dig mer än livet självt och jag kan inte ens klä i ord allt jag själv fick känna ikväll.

Allt det finaste i våra liv är bara ett kort kapitel i en annan människas berättelse

Det här, det här försöker jag påminna mig själv om varje dag. Som jag längtar nu efter ledig tid med barnen. Kravlöshet, inga tider, ingen stress.