Min ohälsosamma fascination för "true crime"

Innan jag flyttade till min barndoms stad, och innan denna blogg startade, jobbade jag i Kriminalvården på ett av landets största fängelser. Där undervisade jag intagna i svenska och samhällskunskap och handledde dem i en rad olika ämnen för distansstudier. Jag reparerade trasiga mellanstadiekunskaper, kallades för fröken och hjälpte också till med grundläggande högskolestudier.   Lyssnade på hjärtskärande uppväxtskildringar och utsattes för försöken att bli dragen vid näsan av en rad olika anledningar. Jag blev erbjuden pengar för betyg och träffade på samtliga löpsedelsmördare omskrivna av svensk kvällspress. Det var en tuff miljö, men samtidigt en vanlig vardag och jag trivdes egentligen bra. Jag vande mig vid larm, kontroller och säkerhetstänk. Jag representerade något mänskligt, jobbade i civila kläder och var mig själv. Det var tufft ibland, men jag var aldrig rädd, men inte heller naiv.

Det var hemlängtan, längtan efter det vanliga klassrummet och det faktum att jag på många sätt var ensam kvinna bland många män som gjorde att jag ville något annat. Trots det var det egentligen inte de intagna som spelade roll, utan snarare den övriga personalstyrkan och deras syn på vad kvinnor är och kan göra som drev mig bort. Att jag dagligen utfrågades om när jag skulle ha barn och att jag inte sågs som kapabel i flera situationer som gjorde att jag sa upp mig och fick gå ned ett par tusen i lön för att få ett jobb på en alldeles vanlig kommunal gymnasieskola. Där är jag nu. Inte på samma skola, men i den kommunala gymnasieskolan och lär där förbli så länge jag är småbarnsförälder.

Kanske var den här perioden startskottet för min fascination för "true crime". Kanske började det innan dess, varför ville jag annars jobba där? Jag har väl egentligen alltid läst kriminalromaner, allt sedan sena tonår. Ibland drömt om att bli polis, eller i alla fall kriminalare och följt ett otal kriminalserier. Nu har jag länge varit fast i "true crime-podträsket" där jag lyssnat på varenda dokumentär om mord som finns på svenska språket. SR-dokumentärer, Mordpodden, Spår, Rättegångspodden och till och med den "kackiga" "Svenska mordhistorier och "En mörk historia". Och jag märker att det inte är nyttigt. Jag liksom fastnar i tankar på dessa vidriga historier och mår riktigt dåligt.

Det som egentligen fångar mig är inte brottet i sig utan tankarna på hur omgivningen måste uppleva att en närstående, till synes helt "normal" och "vanlig" plötsligt begår ett bestialiskt mord. Det har gått så långt att jag laddat ned "FUP:ar" från Flashback och läst vittnesutsagor från familjemedlemmar till mördare. Helt vansinnigt! Jag tror jag borde ägna min tid åt annat än styckmördares familjemedlemmars chockade vittnesmål. Typ rensa garderober eller påskpynta.