Just nu:

… läser jag "Dillstaligan och fängelsekuppen" för Lilla. Ska plocka en ny i högen på min sänghylla.

… ser jag på "Harry & Meghan" på Netflix, men väntar på "Händelser vid vatten" som kommer på SVT i morgon. Just sett klart "Hästryttarna" på Tv4Play.

… lyssnar jag på "Brottskod 06", Sveriges Radios senaste ljuddrama. Taylor Swift när jag cyklar till jobbet.

… längtar jag efter våren, ljus och värme men innan dess fredagsmys med familjen: Fuet och Zinfandel.

Uppdatering Sockerbiten (kapitel 4)

Okej, något tilltagande motivation för att äntligen bli klar med det stora tapetseringsprojektet som pågått i över ett år nu. Vi måste bli klara så vi slipper leva med en ställning i trappan och för att bli klara helt enkelt. Lång väg kvar. men nu palla att ha det såhär mer nu. Nej.

1. Måla källarväggar (göra nya väggar) och källargolv
2. Byta golvbrunn i tvättstugan
3. Lämna in skåpsdörrar från tvättstugan på sprejlackering
4. Putsa snoriga fönster med Bregotthänder på (OBS! Ska ringa fönsterputsare i mars!) Innan jul? I vår?
5. Se över balkongen:  plåtfärg, kitta tröskeln, lägga ny trätrall
6. Ta itu med källaren, måla - först ut ett ordentligt förråd 
7. Måla altanräcket
8. Cykelförråd på östra sidan om huset
9. Badrum i källaren
10. Gästrum i källaren - Blev kidshäng med soffa och teve
11. Trädgården! Blir den någonsin som man vill ha den?
12. Såpa/olja trappan upp
13. Måla och kitta fönster
14. Måla husets bakre utbyggnad
15. Måla takfoten
16. Se över taket
17. Byta hängrännor under balkongen
18. Tapetsera hall nere
19. Tapetsera trappa upp
20. Tapetsera hall uppe
21. Måla innertak
22. Måla element uppe
23. Lägga om stenläggningen runt framsidan på huset

Årsbokslut 2022

Det är lätt att glömma att även detta år präglades av Covid-19. Jag inledde januari med Covid och hela familjen var sängliggande efter jullovet i olika konstellationer. Januari innebar att Mannen och jag rev ner tapeter i trappan och hallarna nere (väggar som vi fortfarande inte tapetserat). Vi utflyktade i pandemins tecken i alla väderstreck väl tillfrisknade. Vårterminen inleddes, den sista på alla stadier för alla tre barnen. Lillas sista på föris, Mellan sista på lågstadiet och Storas sista på mellanstadiet. 

Februari inleddes med Lillas sexårsdag och det firades på många sätt, men kompiskalaset blev långt senare just p.g.a. C19. Vi gick på vernissage, såg på Mello och jag såg på Pørni! Sportlovet tillbringade vi i Stöten och väl där fick jag motta såväl elevs dödsbud som Rysslands anfall av Ukraina. Kärt Örebrobesök både på upp- och nedvägen.

Mars innebar första jobbfesten efter lättnader av restriktioner, drack drinkar på lokal och vin hemma. Mellan samlade in tusentals kronor i kvarteren till barnen i Ukraina. Jag köpte Dahliaknölar på en handelsträdgård och som jag grejat med dessa under året. 

April är släktens födelsedagsmånad så en hel del firande blev det. Solen kom och påsken tillbringades hemma med småkusinerna som fick livets första påskäggsletning. Det fikades, cyklades mountainbike i skogen och vi var mycket ute i skog och mark. Jag tackade ja till en samtalsklubb för mammor i området där jag bor och vågade mig iväg på en kväll med bubbel och snacks och har sedan dess varit en given deltagare vid alla tillfällen det getts chans. Jag firade min 43-årsdag med middag hemma och härliga vänner runt bordet.

Maj fler utflykter och en tonåring i huset! Tomaterna härdades och vi drack vin i grannars trädgårdar. Varje månad fram till och med maj badade jag i havet också faktiskt. Jag såg Heartstopper och njöt. Både av serien och av att vara vuxen. Så bitterljuvt. Åkte till Linköping med kompisar på ett lunch-till-lunch-häng och skrattade så att jag hade ont i magen. Äppelträden slog ut och barnen och jag tältade i trädgården.Potatisen grodde och planterades ut. Jag gick en seglarkurs för vuxna. 

Juni inleddes i Göteborg och en magisk helg med vänner på Hisingen och i skärgården. Det var nyp-mig-i-armen fantastiska upplevelser med sol och klippor. Vi sa hejdå till föris med tårtfest, hejdå till mellanstadiet med brännboll och hej till högstadiet med grillkorv och namnbingo. En massa föräldraaktiviteter samtidigt som Mannen seglade till Norge, det var honom vi lämnade av i Göteborg, men själva stannade vi kvar. Gästtoaletten fick ett golv. Studenttider och skolavslutningstider. Vemod, stolthet och kärlek om vartannat. Mellan fyllde 10. Midsommar på Öland. Stora fick livets första sommarjobb. 

Juli blev det och vi åkte på tältsemester till Danmark. Som alla Danmarkssemestrar så regnade det. Och det regnade MYCKET. Vi satt i tältet varje kväll och sörjde att vi inte ens kunde sitta utanför. Vi gjorde Legoland, Skagen och Nordsjöakvariet. Barnen bryr sig tack och lov inte om vilket väder det är, men vi undrar om vi någonsin kommer att få uppleva sol i Danmark. Vi konstaterade at tält är mysigt, men kanske en natt och inte flera på raken på själva semestern. Jag frös som jag aldrig gjort förut. Det var under 10 grader på nätterna. Vi köpte inte en segelbåt. Gästtoaletten fick tapeter. Vi drog till Gotland.Vi såg vår skorsten och murstock från insidan typ. Vi köpte inte en annan segelbåt heller.

Augusti och jag målade element och tak. Aktvitetsdag med en massa kvinnor ur olika umgängen, finskt musikquiz, rundpingis, karaoke och havsbad. Vi bytte stuprännor och stuprör. Kusinbröllop i Malmö. Skolstart för alla tre. Lågstadiet, Mellanstadiet och Högstadiet.

September och valdag. Politiskt deprimerad. Protesterna i Iran. En månad då vi letade svamp hur många gånger som helst, men hittade inga. Knappt en enda ens en gång. Dahliorna prunkade. Stadens pridefestival blev av. Tvättmaskinen dog och ersattes raskt. Firade 25 år med Mannen. 

Oktober. Kvinna.Liv. Frihet. Åkte till Norrköping med kompisar på lunch-till-lunch-häng. Småkusinerna hängde med oss här en helg. Jag bjöd in kvarterens mammor till samtalskväll och vi pratade om jämställdhet. Jag sa lite opolerat att jag hatar män, och fick de andra att sätta i halsen. Förklarade givetvis hur jag menade och jag hoppas och tror att de förstår. Jobbfest med livets maskerad på temat "What if" och jag gick som barnmorska. Höstlov med kusinerna och Halloween och kilovis med godis i fångstpåsarna. 

November. Pingis i köket, Tonårsliv och tonårsbråk. Sexårsliv och sexårsbråk. Lilla hade både gymnastikuppvisning och uppträdande på roliga timmen, det ena fick jag se och det var inte det jag helst hade velat se... Åkte till bror i Lund och gjorde både pubrunda, föreställning och fine dining. Avslutade med guidning  på kyrkogården relaterad till hans släktforskning. Snön kom och försvann. Advent med luciaövning och många brasor. 

December med teaterbesök och fikar i långa rader. Slutkörd på jobbet som vanligt. Julklappsinhandling och rejvfest i gammal byskola på landet. Musikhjälpen - veckan jag älskar! Lilla stod på scen som stjärngosse och välkomnade fyra klassers familjer helt utan darr på rösten. Julfest på jobbet med riktigt röjigt dansgolv med lajvband. Jul och nu snart nyår. Jullov med sovmorgnar, syskontjafs, pussel, likör och julgodis. 

Ett fint år på många sätt, men mest ett år som passerat, där alla blivit större eller äldre. Längre eller tjockare. Vardagen, som jag älskar den mest av allt ändå!!

Fem röriga

Vad har nyligen rört till sig hos dig? 

Alltså detta har varit en rörig höst med alldeles för mycket för min hjärna att hålla reda på. Det har lett till missar i kommunikationen och missar i tider som skulle passats. Särskilt pinsamt är att det drabbat två av Mellans "kom ihåg" med en specifik - väldigt ordningssam - familj där jag gjort bort oss fullständigt. Efter mina fadäser lovade de att vi skulle ses på glögg i december, men inte ens det heller har blivit av. Jag ser framför mig hur vi framstår i deras ögon. Jag är annars oftast väldigt "påkopplad" och kan ha mycket i huvudet, men vid stress händer det ofta att jag gör tankefel. Det rör ihop sig och rör till sig alltså.

Omger du dig generellt med ordning eller oreda? 

Jag är verkligen både och. Rörig med mitt eget, ex. garderob och skrivbordet på jobbet. Men hemma lever jag med ordningspolisen och därför har jag gradvis anpassat mig och märker ju att ordning kan vara väldigt skönt. När ex. mycket har en given plats och när det går enkelt att hitta och stoppa tillbaka. Men störs inte av oordning. Störs däremot av total gränslöshet och totalkaos. Mina elever tycker att jag är väldigt ordningssam, men de har ju uppenbarligen mest bara sett min fasad utåt + att jag är oerhört strukturerad och ordningssam på jobbet för just elevernas skull. Till och med ganska mycket regelmänniska i yrket.

Vilken röra äter du helst?

Guacamole. Gillar överlag röror. Att doppa saker i röror! Fetaoströra, hummus och varm kronärtskocksröra med majonnäs, cheddar, vitlök och jalapeños är några favoriter. Min egen gubbröra till midsommar funkar fint den också. Nu blev jag sugen på tonfiskröra.

Var förvarar du alla de där småsakerna som inte har en egentlig plats? 

Lite överallt, har en del i min morgonrocksficka, en hel del i garderoben, i olika väskor, i en speciell låda i chiffonjén och i olika korgar på bänkar.

Vad har du nyligen behövt reda ut? 

Lillas hår, elevkonflikter och hur lagtexten ser ut gällande skjutsande på cykel.

What A Life

07.45 cyklar till jobbet så fort jag bara kan för att hinna möblera om innan eleverna kommer.

07.52 inser att jag glömt min matlåda

08.00 anländer skrivbordet, peppar en låg kollega

08.07 klar med ommöbleringen

08.10 prickar av 19 av 30 trötta gymnasieungdomar

09.34 lektionen är slut

09.36 tjafsar om sena ankomster i närvarosystemet

09.40 tillbaka vid skrivbordet 

09.41 chef hämtar mig och vill prata

09.45 med kaffekopp i handen slinker jag in på ledningsmöte

09.58 lämnar möte

10.01 lämnar kaffekopp i diskmaskin och möter uppstirrad vikarie som måste ha hjälp, resonerar med kollegor om hur hjälpa, löser biffen!

10.03 tar med mig vikarien

10.05 ringer sjuk kollega för att försöka hjälpa vikarie

10.10 måste lägga på och cykla till annan enhet

10.19 anländer till mentorstid, 23 av 27 på plats

10.20-10.48 fyller i enkät, diskuterar julavslutning, förhandlar fika, beslutar temadag, pratar om livet

10.49 går till annan skola för att köpa lunch

10.57 värmer djupfryst lunch

11.03-11.42 äter lunch och dricker kaffe med dator knät pga planerar lektion samtidigt

11.45 anländer klassrum och prickar av 24 av 27 elever

11.52 startar upp seminarier i intilliggande lokal, lyssnar på välförberedda elever som examineras i olika grupper jag satt samman

13.15 avslutar lektion

13.16 skriver ut papper och hjälper vilsna elever (jag inte känner) att skriva ut

13.23 tillbaka i klassrum

13.25 startar ny lektion, samlar in mobiltelefoner, läser poesi, gör drama- och argumentationsövningar, lyssnar på tal och skriver

14.55 lektionen slut

14.57 tröstar ledsen elev som gråter

15.28 plockar ihop

15.43 säger hejdå till kollega som behövt hjälp och bollplank

Timmar med jobb kvar.

What A Life!

Missa inte "Druk" som nu finns på SVTPlay! ("En runda till", på svenska) Slutscenen, alldeles magisk, lägger jag här:

H

Hösten 2010 började jag på min nuvarande arbetsplats. Där fanns en kvinna, H,  några år äldre än jag som jag iakttog och förstod brann för samma frågor som jag. Genus och jämställdhet. Jag kanske hade fler akademiska poäng i genus och mer på fötterna i mina resonemang p.g.a. politisk redan som femtonåring, jag kunde mer, men jag fattade såklart tycke för henne trots att hon många gånger gjorde sig obekväm med kollegor p.g.a. extremt rättvisepatos. Jag lyssnade mycket på henne där inledningvis där hon dömde ut den ena kollegan efter den andra. 

Våren samma läsår headhuntades hon och jag till en extrem problemklass som vi skulle få ordning på. Vi gavs rejäla lönepåslag som stack i ögonen på andra och där nånstans teamade vi ihop oss. Vi skulle ju få den värsta klassen skolan nånsin skådat. En klass lokalpressen omskrev i stort sett varje vecka ett tag. Vi fick gå dubbelt i vissa kurser och gavs både pengar och tid att göra något bra av det och det gjorde vi. Vi samplanerade och engagerade oss massor i den här klassen för att vända den. H och jag delade arbetsrum och elever. Vi tillbringade massor av tid tillsammans och började umgås en del privat. Både hemma hos henne och hemma hos mig.

Jag blev gravid, födde Mellan sommaren därpå och när jag kom tillbaka efter ett år hade jag fått andra uppdrag i ett annat arbetslag på skolan och H och jag var mest bara vanliga kollegor som möttes i lunchrummet, utvecklingssammanhang och på många möten. Vi fikade ihop ibland.

H å sin sida rekryterades till ett övergripande uppdrag en period och jobbade bara halvtid med mig som kollega och under min nästa föräldraledighet med Lilla så försvann hon från skolan. När Lilla var född kom hon hit en lunch och hälsade på. Jag minns att jag tänkte på att hon inte hade med sig någon present. Inte för att hon hade behövt det, inte alls, men när Mellan föddes överöstes jag och barnen med presenter. När jag tidigare fyllt år och bjudit in till middag kom hon med inte mindre ån tre fina presenter till mig. Jag anade att något skavde när Lilla var född, men jag fattade inget och jag stannade i min bebisbubbla. (Långt senare förstår jag att det kan ha att göra med att min Lilla är en flicka, hon mamma till tre pojkar.) Jag tror att hon under kommande månader upplevde stora förluster då båda hennes svärföräldrar gick bort, eftersom vi inte sågs varje dag var jag inte så deltagande i hennes sorg... 

Jag bjöds dock under den här tiden med till en feministisk bokcirkel och deltagare plockades från olika sammanhang, olika kommunala verksamheter. En bokklubb där vi drack vin och läste romaner och facklitteratur. Spridda åldrar och yrkesbakgrunder och så himla roligt. Superintressanta samtal och en oslagbar känsla av systerskap! Vi sågs med jämna mellanrum och H var lite spindeln i nätet som var den som kände allihopa. Hon inledde parallellt en verksamhet kvällstid som riktade sig till ungdomar och jag medverkade vid något tillfälle med en bebis på höften, men tackade sedan nej då såväl min chef sa nej, som mitt hjärta. Jag kan inte lägga timtals obetalt arbete på kvällstid med ungdomar när jag jobbar med dem på dagtid också. Här tog uppenbarligen H väldigt illa upp och skrev ett väldigt otrevligt meddelande att det minsann bara var hon som engagerade sig på riktigt och hur skulle jämställdheten någonsin komma nån vart när människor bara bryr sig om sig själva. Jag trodde att hon skämtade. En trebarnsmamma vars yngsta barn är två år äldre än mitt äldsta säger alltså till en mamma med tre barn i åldern 1-7 år som jobbar som gymnasielärare att det bara är hon som gör något som betyder något på riktigt. Att hon är besviken på mig för att jag inte jobbar ideellt kvällstid med något hon får komptid och lön för. Mitt nej varken accepterades eller respekterades.

Följande bokklubbsträff ignorerade hon mig fullständigt. Jag fanns inte. Experten på Berit Ås härskartekniker praktiserade flera av dem fullt ut. Jag tänkte att det väl går över. 

Men det gjorde inte det. Flera gånger vi träffades i yrkessammanhang osynliggjorde hon mig. Fler gånger än vad jag kan räkna till. Vi åkte en kommunal delegation till Jämställdhetsforum i Linköping och där kramade hon på perrongen samtliga medföljande på resan utom mig. Jag kände mig så dum och så fel även om jag intellektuellt fattade vad som skedde. Att det inte var jag. Det var hon. På kvällen hamnar vi bredvid varandra och jag frågar försiktigt om hur hennes man mår, mannen som varit utbränd ett par gånger, jag frågar av genuin omtanke om mannen som upplevt stor sorg. För en stund är hon som vanligt och vi pratar lite stelt, men förtroligt. Nästa morgon ignorerar hon mig igen.

Så toxiskt.

Flera gånger skriver hon privata meddelanden till mig och ber om olika tjänster. Att få kopiera Facebookinlägg jag skrivit, att låna texter jag skrivit, råd om barnuppfostran och information om lärare på skolan som hennes barn fått som lärare. Jag svarar alltid trevligt. Jag ger henne allt hon ber om, även om jag egentligen inte vill, men som någon slags fredsgåva. Hon fortsätter att ignorera mig i verkliga livet. Ingen annan av våra gemensamma bokklubbsvänner verkar märka det och jag känner mig bara dum. Jag kan inte prata med någon om det här. Jag känner inte alla väl, men det gör hon. alla andra tycker att hon är fantastisk. 

Corona kommer och bokklubben rinner ut i sanden. Hon fortsätter att osynliggöra mig i digitala träffar på Zoom och bara lyfta fram min manliga kollega. Så mycket för det systerskapet.

Hennes man blir min chef. Det känns inte jättebra, men jag bestämmer mig för att bara vara trevlig och glad och tillmötesgående. Jag vet ju att han är trevlig liksom, jag har träffat honom hemma hos dem flera gånger. Jag vet att han haft det tufft men att han har ett gott hjärta. Det fungerar väldigt väl och han och jag kan prata öppenhjärtigt och förtroligt. Men jag kan inte säga något om henne, jag bara låtsas som att allt är bra när han ställer frågor om saker och ting som har med H att göra. Jag ser ju hennes liv genom sociala medier.

Hon slutar gilla mina inlägg i alla sociala medier. Hon skickar meddelanden till mina kollegor med emojis och tecken för insatser vi gjort, men inte till mig. Hon gratulerar mig inte på födelsedagen även om jag gratulerat henne. Det känns som att jag är tillbaka på mellanstadiet, men jag tänker på Michelle Obamas ord "When they go low, you go high" även om det skaver. Ingen ska kunna säga att jag inte bjuder till. Jag försöker! Varje dag får jag Facebookminnen om vad hon och jag gjort tillsammans flera år tidigare i livet, hon måste ju också få dessa.

Min man börjar jobba med H. Redan innan är jag nervös för hur hennes inställning till mig ska spilla i över i hennes beteende mot Mannen. Att hon ska behandla honom precis lika illa, och illa blir det! Värre än vad jag någonsin kunnat tro. Hon osynliggör, hon baktalar, hon gaslightar, hon undanhåller information, vill inte samarbeta, släpper inte in och går full blown härskarteknik ännu en gång. Han bjuder in till en sconesfika för sina nya kollegor, hela enheten kommer. Alla utom H. I stort sett varje vecka får jag ta del av hur han behandlas av henne. Han söker ödmjukt samarbete och samtal, ber om samtal, men det är tydligt att hon inte vill. Han respekterar det, men blir även han ledsen över hur han upplever sig behandlad. 

Jag jobbar alltså med hennes man och hon med min. 

För ett år sedan bjuds jag av H plötsligt med till ett födelsedagsfirande . Vi ska överraska en gemensam bokklubbskompis och fastän jag hellre vill vara hemma med familjen, trots att det skaver lite att gå dit så väljer jag att göra det. Jag vill bjuda till och i meddelanden skriver H att det är trevligt att jag vill komma. Kvällen blir helt okej och vi pratar stelt, men artigt, med varandra H och jag. Hon nämner inte ett ord om min man. Jag försöker knyta an genom hennes mans och mina gemensamma erfarenheter. Det nästan bränns att sitta bredvid henne. Jag tar ett par glas bubbel och bjuder till på alla sätt jag kan. 

Jag får veta att de fortsatt bokklubba, men jag är inte medbjuden. Det känns som att vara tillbaka på mellanstadiet, men jag biter ihop. De har en bokklubb med samma tema, men ingen har frågat mig. Det gör mig ändå ledsen nånstans. Jag förstår inte ens varför jag bjudits in denna födelsedagsfirkväll, det känns bara helt fel.

När sommarlovet kommer baktalar hon min kollega på Facebook. Hon skriver inte hens namn, men alla våra gemensamma 66 vänner på Facebook inklusive jag vet vem det är. Läraren som undervisar hennes son. Kardinalfel. Du skriver inte om dina barns lärare offentligt när alla lärarens kollegor kan läsa och när lärarens chef är din man och lönesättande chef på arbetsplatsen. Jag försöker sköta det diskret, mejlar min chef och ber honom att be henne radera meddelandet. Meddelandet raderas och min chef skäms som en hund. Sonen är förkrossad. Hans mamma har skrivit om hans bästa lärare i hånfulla ordalag. Ingen förstår någonting. Jag får en vinflaska som tack av läraren som blivit omskriven. Hen skriver "du har en vän mig, jag hade en i dig"...

Det eskalerar på min mans jobb och han väljer att säga upp sig. H är en stor bidragande orsak till detta.

Det går ett par månader och nu för några veckor sedan tror jag inte mina ögon när ett stort mediekritiskt konto publicerar en bild på mina arbetsrumskollegor med hånfull bildtext på både Facebook och Instagram. I inlägget tackas H med fullständigt namn för tipset. Hon har alltså klippt ut en bild ur vår lokalpress på mina kollegor och skickat till ett stort konto som väljer att publicera det utan att ha en aning om sammanhanget. Ett stort konto som vår arbetsplats samarbetat med och som många på vår arbetsplats följer.  Väldigt snabbt försvinner tipstacket när reaktioner kommer. Jag har skärmpdumpat originalinlägget.

Flera dagar funderar jag på hur jag ska agera. Jag vill stå upp för mina kollegor, jag vill stå upp för mig själv, för min man och för alla andra hon behandlat illa, säga stopp, skriva sluta, men jag väljer till slut att avstå. Jag orkar inte ha någon konflikt. Det är för mycket. When they go low, you go high!

Igår upptäckte jag att hon tagit bort mig som vän på Facebook. 

Jag vet inte ens varför jag skriver allt det här. Kanske för att förklara något konstigt för mig själv. Kanske för att jag någonstans både är ledsen och helt oförstående för hur det kunde bli såhär. Jag behöver inte vara hennes vän, men någonstans vill jag säga till henne att ingen människa som jag känt på det sättet som vi känt varandra har gjort mig så illa på inga grunder alls. Eller vad är det för grunder, vad har jag gjort för fel och varför fick jag aldrig veta det så att jag fick säga förlåt. Fast jag inget har att säga förlåt för. Men det har hon!

Tillbaka till samtiden

Vad är den bästa konsert eller teater du varit på? 

Oh, svårt. Men kanske kent i Globen 2007, hade längtat efter den så länge och fick en gratisbiljett. Men också Björk på Hultsfredsfestivalen 1996, hela min ungdoms musik liksom. Bästa uppsättning är nog något som den lokala länsteatern spelat, och det är många! 

Vilken är din favoritaffär?

Åhléns. Där finns allt jag vill ha i form av kläder, hemgrejer, barnkläder och krämer på skönhetsavdelningen. Sörjer att de krympt vårt lokala Åhléns. Älskar alla reafynd man kan göra där. Får jag bara handla i en affär resten av mitt liv, väljer jag Åhléns.

Vilken är din favoritårstid?

Jag älskar årstider! Alltså att leva i ett land med årstider, som växlar. Krispig höst, smällkall gnistrande vinter, ljumma sommarkvällar och den första veckan i maj när allt slår ut. Allt tillsammans!

Har du något husdjur? 

Ja. Det har nog inte undgått någon. Tant Katt och unge herr Hund. En trefärgad, rolig liten tjockiskatt och en sprallig, yster och genomvänlig irländsk setter.

Vilken film såg du senast på bio?

Såg "Där kräftorna sjunger" med mamma på bio, utan att ha läst boken innan. Fantastiskt naturfoto som var fint att uppleva på just bio! Endast fyra personert i salongen inklusive mig och mamma.