Efter stress, svett och tårar

I fredags kom ett mejl där det stod att den chef jag har sedan snart sex år rekryteras högre upp i förvaltningen och lämnar skolan nu på fredag. Jaha. Inte ett APT där man samlar sin personal och informerar. Ett mejl, med ett besked vars syfte var att förekomma ryktesspridning, men bara kändes hånfullt. Även om han som vanligt formulerat det väldigt väl, så försvinner han alltså med en veckas varsel.

Min första impuls var att gråta ner i tangentbordet, men jag besinnade mig. Kan man ens gråta över en chef liksom? Men jag tror det. Ingen annan chef har ändå sett mig som han har gjort, motiverat mig, peppat mig, SETT mig och mina ansträngningar. Berömt och faktiskt uttryckt det i tal, skrift och handling! Och förmodligen är jag väl rädd för vad som händer nu.

Jag kommer att sakna honom enormt, mycket mer än vad jag liksom insett eller trott. Det känns som en sorg att inte få ha honom kvar. Han har varit med hela min resa med den professionella utveckling jag getts möjlighet att få ha de senaste åren och även om det har inneburit enorm stress, slit och tårar - så vet jag ju att han har sett det! Nu känns det som att jag skulle kunna jobba var som helst. Det känns liksom orättvist på något sätt, som att bli lämnad. Vi ska var kvar med alla uppdrag och allt vi kommit överens om, och han bara drar. Det känns som att ingenting spelar någon roll, jag kommer att föra mina elever i mål i juni, men det och inget annat. Samtidigt fattar jag ju att han inte har några förpliktelser mot oss.

Jag hade bara ingen aning om att jag skulle reagera så här.