Flera vuxna passerar och stannar till men hjälper inte till. En ger tummen upp inifrån sin bil och kör vidare. Mellan berättar att han hade skämts för mig om jag gjort som kvinnan som kom ut från sitt hus utan jacka och gick in igen med anledning av att hon fryser. "Hon såg oss, men hon valde att inte hjälpa". Hur förklarar man det för sina barn.
Hallå vuxenvärlden vad är det för fel på er?!
De hjälper henne hem. Släpar henne med sina tonåringskroppar efter bästa förmåga. Stora, Mellan och tonåringen baxar henne hem tre kvarter. Tre trappor upp. Mina fina barn! De gör som jag har lärt dem göra, hjälpa till och göra det man kan för en annan människa. De kommer hem 1,5 timme senare än vanligt alldeles uppjagade. Förvånade över att ingen ambulans ville komma, förfärade över att vuxna väljer att titta bort.
Hur ska jag ens förklara för dem hur dumma i huvudet många vuxna är och att det de gjorde är precis vad vuxna borde gjort. Hjälpt en medmänniska i nöd!
"Hon hade två bag-in-box:ar på köksbordet mamma, tror du att hon har alkoholproblem..." Möjligt, men det största problemet hon har, och vi har, är att inte medmänniskor vill hjälpa.
Mina barn gjorde det jag förväntade mig av vuxna, men de är just det, barn.
4 kommentarer:
Suveränt bra uppfostran av dina barn! Vilken stolthet! Och uselt hanterat av vuxenvärlden.
Usch vad ledsen och arg man blir ja. Så fint och bra gjort av dina barn och tonåringen. <3 Kokar av ilska över att ambulansen vägrade komma p.g.a. personnummer-grejen. Vad stört! Jag har tyvärr liknande erfarenheter själv (fast då var jag själv vuxen i och för sig). Jag åkte spårvagn i gbg, ej särskilt sent en vanlig vardagskväll, då en kvinna och man steg på. Kvinnan skrek och mannen var orolig. Det visade sig att hon blödde rätt kraftigt från huvudet. Det var en annan man som hade knuffat in henne i busskurens glas. Mannen var i chock och ropade ”hon kommer dö!”. Jag gick dit och försökte hjälpa henne stoppa blodet med en sjal och samtidigt lugna ned mannen. Min mobil hade dött, så jag ropade ut i vagnen och frågade om någon kunde ringa 112 åt mig. Inget svar, ingen reaktion (det var bara ca tre andra personer i vagnen, som satt rätt utspridda, men ändå ... så konstigt). När vi kom fram till nästa hållplats kom en ung kille på vagnen. Han såg att något var på gång och jag antar att jag fortfarande ropade något om 112/ambulans, så han drog i nödbromsen vilket gjorde att föraren blandades in. Till sist ringde en man som stod utanför spårvagnen 112, men han vägrade gå nära situationen, minns att han t.ex. sa ”Ja ... jag tror att det är en kvinna”. Till sist kommer ... polisen, inte ambulansen. När de tog över gick jag därifrån, asupprörd, gråtande (p.g.a. sorg över att ingen brydde sig!) och med nedblodade händer. Jag tog bussen hem till mig och grät hela vägen. Var det någon som frågade hur jag mådde på den ganska fulla bussen där flera definitivt såg att mina händer var helt blodiga? Nej, ingen.
Till saken hör att kvinnan som blödde och hennes man var en aning berusade, eventuellt hemlösa personer. Jag är hundra procent säker på att folk hade reagerat annorlunda och tagit sig an situationen på ett annat vis om det exempelvis hade varit ... jag (relativt ung, vit, ej påverkad kvinna) som varit i samma situation. Nu avfärdades de bara p.g.a. att de betedde sig på ett speciellt sätt kändes det som. Men hon var ju fortfarande skadad, och han fortfarande chockad. Vad är det med folk? Som Lisa här redan har sagt, suveränt bra uppfostrat av dig. Ger ändå visst hopp inför framtiden. Sorry för romanen!
Plus en på Lisas kommentar (från en annan Lisa) - suverän uppfostran! Mina barn är ännu så länge små men om de gör som dina barn gör när de är i den åldern kommer jag, oavsett allt annat, känna mig nöjd med min uppfostran!
Tack för dina barn (och tack för dig!)
Att inte spårvagnschauffören kom för att se vad som stod på o sedan själv ringde 112 är ju jätte konstigt. Han har väl ansvar för att folks säkerhet i spårvagnen. Eller busschauffören då, i bussen där du satt o grät helt blodig. Vad är det för fel på folk?!
Skicka en kommentar