I ett ätstört samhälle

Lilla sitter vid köksön med i-Paden och stora blåa hörlurar på huvudet. Jag tjatar om att hon måste i säng men hon ska bara titta klart. Jag tömmer en diskmaskin och fyller en diskmaskin och sedan trycker jag bestämt på paus på i-Paden med motiveringen att hon måste i säng nu eftersom hon ska tidigt upp. Jag förklarar att vi har ett hälsosamtal inbokat hos skolsköterskan innan skolan börjar. 

Då kommer orden: "Jag hoppas att jag inte ska väga mig"

Jag frågar varför och Lilla säger att hon inte vill det för tänk om hon väger för mycket. Jag frågar vad det betyder och hon förklarar att hon ätit mycket på sistone och att hon kanske då väger för mycket. Jag frågar henne varifrån hon hört sådant och hon förklarar att det har hon räknat ut själv.

Vi pratar aldrig om mat, kroppar eller vikt på detta sättet hemma. Aldrig. Vi äger inte en våg, har aldrig gjort under hela hennes liv. Vi kommenterar varken våra egna eller andras kroppar eller ens kopplar ihop vikt med mat. Den enda som pratar om vikt är möjligen hennes farmor som periodvis får för sig saker som vi snabbt slätar över och tydligt visar att vi inte vill prata om. Vi pratar aldrig om vikt. Vi pratar inte om kroppar annat än hur saker och ting möjligen känns i kroppen.  

Lilla, lilla spetan, mager som en jakthund har ändå snappat upp kopplingen och är fullt medveten om viktens betydelse och hur den ska vara. Och man ska inte väga för mycket.

Ni fattar vilket ätstört samhälle det här är va? Hon är sju år! Sju!